De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus. (Efesierbrevet 4:12-13 SFB)
Hur borde kyrkan vara? Har du funderat på det någon gång? Vad kännetecknar ett liv i kyrkan? Jesus talar mycket om Kyrkan och hennes liv i evangelierna och också genom sina apostlar i Nya testamentets brev. Det är slående hur många av de bilder som används för att beskriva kyrkan beskrivs i organiska termer, som något växande, levande och mognande. Så när vi talar om Kyrkan, eller som det oftare sägs med Jesu Ord: Guds rike, då talar vi om en levande verklighet, en organisk gemenskap. Med Jesu Ord är kyrkan Guds familj, eller som en åker som växer och ger skörd i trettifalt, sextifalt eller hundrafalt. Paulus talar om att vi som Kyrka är Kristi kropp, där Kristus är huvudet och vi är lemmarna. Petrus beskriver oss som ett folk, Guds egendomsfolk, och som ett tempel av levande stenar.
Bilderna är fler och kanske kan jag,återkomma till dem i sommar, men de säger alla något om Kyrkan. Det är alltså inte kyrkans eventuella byggnader eller institutionella drag som står i första rummet, utan hennes hjärta och liv i Jesus Kristus, för Han ger oss liv, skapar ett folk åt sig, ger sin frälsning, och fogar oss samman till en kropp, till en gemenskap, ett folk osv.
Men är det möjligt att leva som kristna idag?
Ibland kan man få intrycket av att man borde skämmas över att vara kristen, att tron är tron på något forntida som är löjligt att tro på idag, men det är ju egentligen tvärt om. Livet so kristen innebär upptäckten av ett liv som jag inte trodde var möjligt, men Guds Ord har väckt tro i mitt hjärta, fyllt det med sin Ande, och fortsätter att göra så, Han möter mig i nattvarden och gör mig till ett med dem som knäböjer bredvid mig.
Borde jag skämmas för att vara kristen? Nej, detta är den stora upptäckten, att den Jesus som Guds Ord förkunnar verkligen är densamme igår, idag och i evighet, att Han ännu idag är verksam, griper in, och gör oss till en del av Hans familj och Hans bygge i denna världen!
I våra gemenskaper är alltså Jesus verksam än idag, genomsnitt Ord och med sin helige Ande. Han föder tro, för oss samman, ger oss sig själv i mässan. Det är ett verkligt bygge av Gud själv som pågår, för att vi och alla människor genom Jesus ska lära känna Fadern!
Detta pågår just nu, i denna stund! Genom människor som ber, som bär med sig Jesu Kristi Ord i sina hjärtan, som försöker älska andra som Han först har älskat oss i den helige Andes kraft. Varje söndag eller vid andra gudstjänster så syns kroppen lite mer i sin helhet, varje gång kristna träffas och ber, varje gång vi läser Bibeln tillsammans, varje gång vi bryter brödet och delar kalken, och vid varje möte människor som finns runt oss så får vi ge något av det vi fått ta emot.
Jesus kallar på oss och vill att vi ska växa till och mogna!
Vi använder även idag olika bilder för att beskriva vad Kyrkan är. Kanske har du hört bilden av Kyrkan som ett sjukhus? Jag tycker den är bra, för den visar på både allvaret(vi behöver hjälp från Jesus, helas från vår nöd) men den har också en brist. Den ger intrycket av att livet i Kyrkan är ett kort undantag från ”det normala livet”. Kanske kan man därför tänka på kyrkan inte bara som ett sjukhus för dem i akut nöd, utan också som ett växthus. Fadern vill rusta dig. Låta dig växa till, låt oss växa som gemenskap, i mognad som kristna och i kärlek till Gud och människor omkring oss. Den frälsning vi tagit emot, den vill Han ge vidare till andra, genom dig, genom oss! Vi behöver både perspektivet av hjälp i vår nöd, och av långsiktig växt och att ”bära frukt”.
Här kommer då en utmaningen:
Tänk om det är så att vi satsar på fel grejer. Istället för gemenskap, Guds ord och sakrament, liv i Hans Ande, vad har vi som vår trygghet? Vad är det egentligen som är viktigt för den hjälp vi behöver och för vår långsiktiga växt som kristna? Kanske blir det som tydligast när man är i kris och nöd?
Säg att vi hamnat i den situation som många andra kyrkor runtom i världen faktiskt står i, som exempelvis Mekane Yesus kyrkan hade det under kommunistdiktaturen Dergens dagar. De kunde inte samlas, fängslades, egendom konfiskerades etc. Tänk om vi inte hade fina byggnader och fasta tider att samlas på? Vad bygger din tro på? I krisens ljus kanske vi kan få hjälp att se vad som är viktigt: Hur stark är vår kyrkas gemenskap, mognar vi, växer vi, älskar vi djupare och tjänar vi villigare? Får vi det vi behöver för att växa och mogna i tron? Eller sammanfattad i en enda fråga: ”Är Jesus Kristus och Hans rike viktigt för oss?”
Utmaningen handlar inte om duktighet, utan om beroende och trofasthet! Det gäller för oss att se och använde de redskap Jesus Kristus själv ger sin Kyrka, det är genom att göra det som vi kan växa och mogna och bli det Jesus Kristus kallar oss att bli! Då kan vi också praktisera Kyrkans liv: Att älska varandra, be för varandra, bära varandras bördor! Att inte tro att jag klarar saker men lita på Honom, som ingenting är omöjligt för! Att lite på de nådemedel Han gett oss, Hans Ord och sakrament och att de ger oss den helige Andes liv!
Kanske är det detta vi ska våga be ska allt mer få växa fram i våra liv som kristna! Med orden ur aKFs bön om kyrklig förnyelse:
Himmelske Fader,
utgjut din Ande över hela din Kyrka.
Ge oss en ny vision av din härlighet,
en ny upplevelse av din makt,
en ny trohet mot ditt Ord,
en ny hängivenhet i din tjänst
så att genom vårt förnyade vittnesbörd
ditt heliga namn blir ärat och ditt rike främjat
genom Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.
För visst är det detta vi längtar efter?