Har du ställt dig den frågan någon gång? Antagligen har du det. Som människa kan den känsla drabba oss lite då och då. Vi hade planer och förhoppningar, önskningar och drömmar, men antingen schabblade vi bort det eller så kom någon omständighet i vägen eller så funkade det vi hoppades på inte av någon annan anledning.
Som kristna, eller om du inte ser dig som kristen, som en människa som funderar över livet, så kan vi fundera över och till och med fråga Gud: Herre, jag fattar inte detta, vad tänkte du här? Ville du att det skulle bli så här?
Det kan smyga sig in alla möjliga tankar och tvivel. För min del väcktes frågan på nytt när jag läste skapelseberättelsen i början av 1 Mosebok. Bibeln beskriver ju hur Gud skapade världen, ljuset, naturen och allt var gott. Han skapade människan, man och kvinna, Guds avbild, och han Guds Ord beskriver för oss att det var mycket gott.
Följ med i brottningen lite: Om det var gott, mycket gott, varför upplever vi då inte att allting är gott idag?
Guds svar i Bibeln är smärtsamt och tydligt. Jag skriver faktiskt smärtsamt, för här finns en av nycklarna till att förstå vad det är att vara människa. Ska vi förstå identiteten att vara människa som kristna, det som faktiskt beskrivs i Guds Ord, så stämmer det faktiskt bra med vad det innebär att vara människa, alltså att livet både gör ont och ibland är ont, samtidigt som det är fantastiskt att leva. Upplever du att livet gör ont är du därmed inte en dålig människa. Vi kan må dåligt för att vi gjort något ont, men att jag mår dåligt är inte ett bevis på att jag är en sämre människa. Det bevisar bara just det att jag är en människa.
Så vad är då Guds smärtsamma svar? Att människan är både och. Hon är inte bara skapad till Guds avbild. Läser vi Bibeln med djävulens glasögon, så vill han gärna förvrida det för oss: ”Gud säger att allt var gott, alltså ljuger han”. Det är så djävulens bibelläsning fungerar. Halva sammanhang och halvsanningar. Men läs 1 Mosebok från kapitel 1 till kapitel 4. Se sammanhanget.
Skapad med storhet
Det är det första vi märker. Gud skapar världen. Orden är rätt så mäktiga här:
3 Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. 4 Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. 5 Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon, den första dagen. 1 Mosebok 1:3-4
Herren talar och talet förvandlar, skapar liv, ljus och något nytt kommer till. Gud skapar, brukar vi som kristna hävda ”ex nihilo” – ur intet. Detta säger så mycket om Hans storhet. Han talar och livet bryter fram, det första som behövs är ljuset. Och så fortsätter det, vattnet, växterna och träden, levande varelser, med början i havet och sedan upp på land. Men något särskilt sker när Herren kommer till att skapa oss.
26 Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss. De ska råda över havets fiskar och himlens fåglar, över boskapsdjuren och hela jorden och alla kräldjur som rör sig på jorden.” 27 Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. 28 Och Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden.”
29 Och Gud sade: ”Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frukt som har frö. Det ska ni ha till föda. 30 Och åt jordens alla djur, åt himlens alla fåglar och allt som krälar på jorden, allt som har liv, ger jag alla gröna örter till föda.” Och det blev så. 31 Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon, den sjätte dagen.
1 Mosebok 1:26-31
Gud skapar en varelse olika de andra skapade varelserna. Hur då? Jo genom att vi liknar Gud – ”till vår avbild, lika oss. ”. Här agerar hela Treenigheten. Vi är skapade till likhet med Fadern och Sonen och den Helige Ande. Skapad för gemenskap. Skapad med ansvar att råda över skapelsen. Skapad som man och kvinna, olika men kallade till gemenskap och båda som Guds avbild. Herren välsignar dem.
Foto av Jonathan Bowers, Unspalsh.com
Fallen
Men var är det smärtsamma i det? Det låter ju jättefint, eller hur? Ja, om vi stannar där. Och jag tror för egen del att detta är ett av skälen att vi har svårt att förstå och leva med smärtan och lidandet. För berättelsen om vem vi är, och vad som blivit fel är inte slut. Läs kapitel 3-4. Här finns en kraftfull beskrivning av smärtan, sorgen, kampen och lidandet som gör intrång. Kanske är kapitel 3:8 den smärtsammaste beskrivningen av vad som skett:
Vid kvällsbrisen hörde de Herren Gud vandra i lustgården. Och mannen och hans hustru gömde sig för Herren Guds ansikte bland lustgårdens träd.
Människan flyr undan Gud. Adam och Eva har brutit mot Guds vilja, men hur är det här egentligen: Mannen och hans hustru, vad gör dem? Herren Gud kommer till dem, och de gömmer sig. Detta är inte en lek, det är snarare skammen i att veta att man brutit ett förtroende, oviljan att göra upp. Rädslan för vad Gud ska säga, att det inte går att lita på Honom, att Han inte vill dem väl efter vad de har gjort. Ofta när vi läser kapitel 3 så betonar vi löftet Gud ger. Kvinnans son ska krossa ormens huvud – det första löftet om att Jesus ska födas. Det är oerhört viktigt och det största tecknet på att Herren inte lämnar oss åt vårt eget öde. Men här finns också en kraftfull markering av skadan som sker. Handlingar ger konsekvenser. Adam och Eva märker att de är nakna och skäms inför varandra, de försöker dölja det genom löv, de skyller på varandra och både jorden och livet på jorden blir förbannad på grund av vad människan gjort. Den rent och helt goda tillvaron går sönder. Läs gärna kapitel 4 i det här sammanhanget, för bilden utvecklas: En bild av en värld där broder känner avundsjuka mot broder. Kain och Abel visar hur allvarligt det kan eskalera, och hur fort. Redan i andra generationen människor dödar vi varandra. Det är inte slut på dödandet än. 1900-talet var verkligen det blodigaste århundradet någonsin. Det handlar inte om att svartmåla människan. Det handlar om att konstatera, om det så kraftfullt beskrivs i Bibelns 4 första kapitel att vi som människor är kluvna.
En vacker och bruten värld
Världen är nämligen just detta, och vi människor lika så: Vi är underbara och fallna, skapade för gemenskap och dragna åt ensamheten, kallade att råda över och ta ansvar för Guds skapelse, samtidigt som vi skövlar den.
Det Bibeln beskriver är både själavårdande, svårt och leder till en självrannsakande fråga.
Det är själavårdande, för när du känner: ”Var det så här det skulle bli?” så säger Gud, nej. Det du känner är smärtan av fallet, det är skapelsens skönhet som rivits sönder. När du känner och ser skönheten, tacka Gud för den, och ta emot den, men när du känner smärtan, vet att det inte är så Gud vill att det ska sluta. Hur är det tröstande? Det i sig själv är inte tröstande, utan trösten finns i hur Gud hanterar detta. Läs vers 3:15, vad ska Gud göra åt ormen och fallet?
”Han ska krossa ditt huvud och du ska hugga honom i hälen.”
Jesus ska krossa ormens huvud. Och Jesus ska skapa nya himlar och en ny jord, en ny och hel skapelse. Poängen är inte att smärtan inte finns, eller att vi bara ska låtsas om att den inte finns, utan att vi ska se och ta emot den plan och den räddning som Herren Jesus vill ge oss.
Det är fortfarande svårt. Det gör ont att vi blir sjuka och dör, att olyckor och lidanden finns, att ondskan finns och att vi också är bärare av fallet och ondskan. Det är svårt när vi ser detta i relation till Gud, att vi gömmer oss, som Adam och Eva, att vi skyller ifrån oss, att vi hatar som Kain. Bibeln är inte bara en berättelse om något som hände för länge sedan. Här är Guds Ord som beskriver vem du och jag är. Poängen är inte: Låtsas som ingenting, härda ut bara. Snarare kallar 1 Mosebok på oss och säger: Herren har en plan för ditt liv. Ja, du har fallit, men du är också Guds avbild, du har också förmågan att älska, kallelsen till gemenskap, kallelsen att ta hand om den värld Gud gett, råda med Guds kärlek och vishet. Nyckeln är den självrannsakande frågan: Vill du komma hem till Gud igen? Du är skapad för gemenskap med Gud. Du är skapad för att vara en man eller kvinna som inte gömmer sig för Honom, utan som söker sig närmare. Hur kan vi göra det? Detta är ”10000-kronors-frågan”. Bibelns budskap är: Gud sänder dig sin Son. Det är här vi börjar närma oss adventstidens budskap: Fadern sänder Jesus, som krossar ormens huvud. Det betyder: Här, hos Jesus, finns vägen ut ur förbannelsen, här finns ljuset i mörkret och trösten i sorgen. Advent handlar faktiskt just om detta: Den Gud som har kommit till oss i Jesus Kristus, som föddes i Betlehem för 2000 år sedan, Han låter sitt rike bredas ut idag. I Jesus finns ett verkligt helande av det som gått sönder i fallet. Syndens förbannelse har han tagit, kilen som kördes in och skiljde Adam och Eva från Gud, den naglade fast Jesus på korset, dödens förbannelse bar Jesus och segrade över den när Han uppstod igen. Tänk då att Han kommer till alla som tror på Honom idag genom sin Ande. Det innebär att du och jag kan komma nära Gud idag, vi lära oss att lita på Honom igen! Mitt i smärtan finns det hopp, precis som i Uppenbarelseboken 21:5 när Gud upprättar sin skapelse och säger från tronen:
”Se, jag gör allting nytt.”
Relaterade