Den kristna grundtonen i tillvaron är tacksamhet. Inte som en ”pålaga”, som en frustrerad och krampaktig ”jag är minsann glad” grej. Tvärtom tacksamheten är en respons, liksom lovsång och tillbedjan. Det handlar inte om positivt tänkande, om upptäckten av att när jag släpper taget om det jag tror mig äga och tar emot livet som en gåva från Gud så öppnar sig en ny värld, där det till och med går att tillbe och lovsjunga Gud, i lidande, nöd, kamp och till och med i för döden.
Den här nya världen öppnas genom mötet med Jesus. När vi får upptäcka och ta emot det Jesus Kristus gjort på korset, då ser vi själen till lovsång! Att allt är nåd, är Guds gåva, att Gud har omsorg om oss, att Han gett oss livet, att Han ger det vi behöver för varje dag, men också den största gåvan av alla: Jesus Kristus själv!
Det största skälet till tillbedjan, lovsång och tacksamhet är ”Han som kommer, konungen, i Herrens namn”, som kommer till oss!
Luther skriver så här, och det är verkligen en källa till lovsång:
”Han har återlöst, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, inte med guld eller silver, utan med sitt heliga och dyra blod, och med sin oskyldiga pina och död. Han har gjort allt detta för att jag skall tillhöra honom, leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, liksom han har uppstått från döden, lever och regerar i evighet.”
Det Jesus har gjort är så stort. Guds största gåva är Hans egen Son!