Jag publicerar här min spontanremiss över Kyrkohandboksförslaget för Svenska kyrkan. Det är ett lite längre och kanske också ”tyngre” inlägg. Jag hoppas att det i vilket fall kan vara spännande läsning för någon.
Spontanremiss angående
Svenska Kyrkans utredningar 2016:1 Förslag Kyrkohandbok för Svenska Kyrkan del 1
Jag vill härmed som präst, i Göteborgsstift och Hyssna församling, båda delar av Svenska kyrkan, lämna en spontanremiss på förslaget till Kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Gudstjänstens förnyelse är ett viktigt och stort ämne och arbetet med en ny Kyrkohandbok är därmed av största vikt för våra församlingar.
Som präst är kyrkans gudstjänster huvuduppgiften i mötet med församlingen, i kallelsen att vara en herde för församlingen och att ta det ansvar som givits i prästvigningen.
Det är utifrån denna roll som gudstjänstledare/liturg och predikant som jag skriver denna remiss.
Några grundläggande problem som inte blivit lösta
Min första invändning mot SKU 2016:1 är att den inte på ett tillfredställande sätt ger uttryck för trons innehåll så som det är oss givet i vår kyrkas bekännelse.
Kyrkans gudstjänstliv är det främsta uttrycket för kyrkans tro. I den första paragrafen i Kyrkoordningen heter det:
Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.
Kyrkans tro bekännelse och lära gestaltas i gudstjänst och liv. Den lära som uttrycks är först och främst grundad i Guds Ord, sedan sammanfattad i de tre stora trosbekännelserna, samt den augsburgska trosbekännelsen av år 1530.
Gudstjänsten ska ta sitt uttryck i och utgå från Guds Ord och kyrkans bekännelse.
Jag menar att den rimliga slutsatsen av detta inte i första hand kan vara språkliga eller musikaliska utan teologiska. Vår kyrkas gudstjänster, som är ett gestaltande av tron, bekännelsen och läran, måste alltså på ett tydligt och konkret sätt uttrycka den tro som vi tagit emot från tidigare generationer kristna och ska ge vidare till kommande generationer. Görs inte detta i förslaget? Nej, nivån är som bäst ojämn. Några exempel: Momentet Gloria och Laudamus – Lovsången 1-9. Det klassiska liturgiska mönstret i detta moment har varit att vi tillber Fadern och Sonen och den Helige Ande. Poängen är inte att det inte går att vid något tillfälle använda andra ord eller formuleringar, utan att kyrkan tappar något av sin identitet när de här tydliga teologiskt genomarbetade formuleringarna försvagas. ”Lovad vare vår Skapare, lovad vare Gud”(Lovsång 7:C1) är inte ”fel”. Fadern är Skaparen. Men vi kristna undanhålls det namn som Fadern fått av Jesus, exempelvis som Jesus säger i bönsöndagens evangelium från Lukas 11: ”När ni ber ska ni säga: Fader…”. Eller att både lovsången 8 och 9 undviker att tilltala Gud som Fadern, Sonen och Anden, och inte heller i någon annan form än ”Du” eller ”Din”. Det försvagar, eller till och med tar bort något av vad kyrkan bekänner och lär. Detta har aldrig varit kyrkans eget påfund, utan grundar sig i Guds eget Ord, och är starkt förankrat i kyrkans tradition. Andra exempel på samma fenomen är det diffusa ”I Guds, den treeniges namn” eller inledningsorden 5, 6, 7 och 10 som snarare signalerar vaghet och otydlighet om vem Gud är. Vi behöver som kyrka inte skämmas för hur Fadern har valt att uppenbara sig själv, eller hur både Guds Ord och Kyrkans tradition tilltalat Gud, som Herre samt som Fadern och Sonen och den Helige Ande.
Ett försvagat språk vad gäller teologin gör det inte lättare att närma sig Honom som är vägen, sanningen och livet, som ensam är vägen till Fadern. Det finns material att tillgå, både i Artos och Noterias missalen, och i Christer Palmblads förslag till ny mässordning: http://kyrkligdokumentation.nu/pahlmblad1014.pdf
Poängen är alltså inte att vi inte ska revidera våra gudstjänster, men SKU 2016:1 håller inte.
Min andra invändning är teologisk inkonsekvens i dokumentet. Nattvardsbönerna är ett gott exempel. De följer inte konsekvent det mönster som exempelvis återfinns i ekumenisk forksning, BEMdokumentet och den praxis som numera används rätt så brett i kristenheten. Förutom instiftelseorden så borde momenten anamnes, epikles över gåvorna, epikles över församlingen och avslutande doxologi vara en god mall att följa. På det sättet kan man känna ingen sig inte i att momentet alltid heter samma, utan i att det de facto har ett gemensamt innehåll. Bön till Fadern utifrån vad Jesus gjort för oss, bön om Andens välsignelse över brödet och vinet, instiftelseordens läsande, bön om Andens närvaro i dem som tar emot brödet och vinet och en avslutande lovsägelse till Gud. Samma inkonsekvens återfinns i inledningsorden: En kristen Gudstjänst vore naturligt att öppna i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, och sedan uppmana församlingen att i bön och omvändelse söka den Gud som först tagit kontakt med oss. Att vi utifrån SKU 2016:1 kan öppna gudstjänsten på så många olika sätt skapar snarare förvirring. Dessa exempel återfinns på allt för många platser. Jag menar att förslaget också utifrån detta måste arbetas om från grunden.
Min tredje invändning mot förslaget är att det finns en rädsla eller ett felaktigt problematiserande av allmängiltigt kristet tankegods. Jag tolkar detta som en rädsla för att kyrkan ska uppfattas som gammeldags och fördömande. Detta är ett logiskt felslut. En kyrka som ”inte tror på sitt eget budskap” kan inte förnyas. Snarare behöver teologin tydliggöras. Synden skiljer oss från Herren, inte vårt dåliga samvete. Gud är kärlek, men också helig och dömer synden. Fadern sänder Sonen för att själv bära vårt straff och köpa oss fria. Den Helige Ande ges till oss som Guds svar på vår bön. Jämför igen med evangelieläsningen ur Lukas 11 på Bönsöndagen.
Det handlar alltså inte om att ”skapa en känsla av ett religiöst möte” utan om ett levande möte med den Levande, Helige Guden, som är kärlek och som själv frälser oss. Den storheten går förlorad med formuleringar som inte tillräckligt lyckas uttrycka detta utan riskerar att göra kyrkans gudstjänster intetsägande.
Likadant är det med de teologiska bedömningarna på de olika momenten. Varför inte behålla använda och beprövade termer? Kristusropet är väl det tydligaste, men det gäller egentligen allt från syndabekännelse till prefationen eller dagens bön(enligt evangeliebokens nya term). Detta blir en kyrkans inre sekularisering, där vi tappar vårt eget språk och vår egen självförståelse av vad vi gör. Ska termerna bytas så vore det bättre att byta ut dem mot de latinska, där de åtminstone kan kännas igen i förhållande till andra kyrkor internationellt.
Min fjärde invändning handlar om språkets utformning. Jag upplever det som att språket blir för banalt. Helighet får inte förväxlas med stelhet. Men detta att den Helige Guden inte ryms i himlarnas himmel får inte tappas bort. Språket behöver en viss kärvhet för att vara slitstarkt, för att hålla år ut och år in, söndag efter söndag, till och med ”Familjegudstjänst” efter ”Familjegudstjänst” även om det inte heter så i det nya förslaget. Tänk om barnperspektivet inte alls uppfylls av att ta bort den här dimensionen i språket, utan snarast får motsatt effekt? Svenska vitterhetsakademins remissvar understryker dessa svagheter, både på teologisk och rent praktisk språklig grund.
Min femte invändning gäller riktningen i gudstjänsten. Serie e kan få utgöra exemplet. I Agnus Dei så beskrivs altaret som vårt bord, där Jesus möter oss. I Benedikamus lovsjungs ”Gud mitt ibland oss”. Det är inte på något sätt fel, men det är en fokusförskjutning. Risken för inomvärldslighet i gudstjänstfirandet kan med SKU 2016:1 bli ett problem. I Bibeln är ju inte detta perspektiv huvudsakligt. Det är ett resultat av inkarnationen, att Guds Son blir en av oss för att dö för våra synder, och att Han lovar oss att sända en annan Hjälpare, den Helige Ande. Delaktighet sker inte genom att fokusera på oss, utan genom att vi gemensamt tillber Gud och får medverka i gudstjänsten, med de gåvor Gud lagt ned i oss.
Poängen är här att den grundlägganderiktningen i Gudstjänsten är att vi får samlas inför Fadern och Sonen och den Helige Ande, på Hans initiativ, för att i Jesu namn lovsjunga, tillbe, ta emot och lyssna. Den grundläggande riktningen i en kristen gudstjänst är att Jesus ger oss av sitt liv, i dopets förening med Honom, i syndernas förlåtelse, i Ordet, i nattvardens sakrament, i lovsång och tillbedjan. Risken med förskjutningen från Jesus till oss, är att vi tappar fokus och då också går miste om något avgudstjänstens kraft.
Min sjätte invändning har med de olika kyrkliga handlingarna att göra. Om vi börjar med dopgudstjänsten, s finner jag det märkligt att så få av de olika teologiska teman som återfinns i Biskopsbrevet om dopet som kom för några år sedan finns med i de olika alternativen till dopordningen. Dopets rikedom, så som det beskrivs i Guds Ord, bör få komma fram i sin helhet. Vi måste inte utgå från att alla som kommer till dopet är totalt okunniga om det Bibliska språket, och vi måste heller inte utgå från att även om de är okunniga om det den kristna trons innehåll, de för den sakens skull inte är mottagliga för de olika uttryck som Bibeln ger oss.
Det är också ett felslut att tro att Guds Ords undervisning om synden är så anstötlig att den måste tonas ned. Förslaget till alternativ formulering om Befrielsebönen bör strykas. Att tala om världens brustenhet blir inte ett förtydligande av den kristna trons innehåll, och barnet undantas en viktig bön om Guds befrielse och beskydd från ondskan. Kjell Pettersons fina bok, ”Döpt i vatten och Ande” borde också tas med i arbetet på ett tydligare sätt.
Frågan i konfirmationsgudstjänsten har också fått en mycket märklig placering i inledningen av gudstjänsten. Det är långt mycket rimligare att frågan står tillsammans med trosbekännelsen, liksom frågan till föräldrarna vid dopet.
Vigselordningen är också problematisk i att den inte utgår från att äktenskapet mellan man och kvinna är det normala. Den överväldigande majoriteten av vigslar i Svenska kyrkan är just mellan en man och en kvinna. Det är också problematiskt att den klassiska äktenskapssynen, som ju har lovats plats i Svenska kyrkan, inte har något fullgott alternativ i vigselordningen.
Förslag till åtgärder
Jag menar att förslaget i sin helhet år för svagt, rörigt och osammanhängande. De teologiska bristerna är för omfattande. Därför bör förslaget i sin helhet avslås.
Processen behöver börjas om. Nya direktiv behöver arbetas fram. Enheten och igenkänningen i gudstjänsten bör vara en enhet i tro, bekännelse och lära, alltså: att vi som firar gudstjänst i Svenska kyrkans olika församlingar, och andra sammanhang som använder eller följer Kyrkohandboken, där kan känna igen den tro som ”en gång för alla överlämnats åt de heliga” för att tala med Judasbrevet. Den teologiska grunprincipen bör råda att kristen gudstjänst är fokuserad på vem Gud är, uppenbarad som Fadern, Sonen och den Helige Ande och utifrån bekännelsen till Jesus Kristus som Herre. Delaktighet i gudstjänsten och mottagande av det Gud ger i gudstjänsten är inga motsatser, tvärt om.
Förslaget bör alltså i sin helhet avslås, och processen börjas om.
Hyssna 2016-05-13
Johan Danz, präst i Hyssna församling, Göteborgs stift.
Hear hear.