Kanske kan någon utifrån förra inlägget här på bloggen ställa sig lite frågande.
”Är det verkligen positivt att vara biblisk, jag menar det är ju ändå 2014, vi har väl kommit längre än så idag?”
Kanske tänker du som läste förra inlägget så eller något liknande. Jag vill påstå att det är något positivt att vara biblisk. Det är grundläggande, hävdar jag, för den kristna tron som helhet och för den kristna församlingens liv, och den enskilde kristnes tro, inte som en etikett vi ska sätta på varandra, utan som en riktningsangivelse. Det är viktigt att ta Bibeln på allvar för att Gud talar genom Bibeln, den är Guds Ord, Guds tilltal till mänskligheten, till Kyrkan/församlingen och till dig som enskild kristen. Påståendet att något är bibliskt har alltså en grundförståelse:
Att något är bibliskt innebär att det är i överenstämmelse med vad Gud har sagt i sitt Ord.
Det finns alltså två grundfrågor att bena ut här:
1. Hur ska vi förstå Bibeln?
2. Hur urskiljer man att något är bibliskt, alltså hur skiljer man en lära från en annan, och hur kan man avgöra att den ena är biblisk och den andra inte är det?
Fråga 1
”Är Bibeln Guds Ord?” är grundfrågan här. Är den ett budskap från Gud, då gör det hela skillnaden, då är den normen framför andra, en gåva från Gud för att hjälpa oss lära känna Honom och leva efter Hans vilja.
Guds Ord har ett budskap till alla människor
Guds Ord förstår vi också bäst ur detta perspektiv! Bibeln har ett ärende, ett syfte, den innehåller en berättelse om Gud som är ett budskap från Honom för att vi ska lära känna Honom. Den berättar allt det som är unik med den kristna tron. Den berättar framför allt för oss vem Gud är! Vi får se den Gud som skapat universum och skapat människan, som gett henne uppgift att vara Hans avbild och det främsta i hela skapelsen, som skapas till man och kvinna och ges i uppgift att föröka sig och att uppfylla skapelsen, och faktiskt också att råda över den.
Människans fall och syndens intåg i världen är också en viktig del för att förstå denna världen, ur ett bibliskt perspektiv, för människan beskrivs både som det högsta i skapelsen, men också som korrupt, skadad, som fallen i synd. I en biblisk världsbild så finns alltså båda de perspektiven sida vid sida.
Men Bibelns stora ärende är egentligen detta: Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Han vill att vi ska bli räddade från den ondska vi själva åstadkommit. Bibelns budskap är inte hur jag som människa ska skärpa till mig för att bli Gud värdig, utan hur Han gör allt, hur hela Treenigheten är verksam för att frälsa den här världen!
Din frälsning är det som ligger allra mest på Faderns och Sonens och Andens hjärta! Därför kan också Luther utbrista att Jesus Kristus är Bibelns kärna och stjärna. Det är det Han gör för att frälsa oss som är det stora budskapet, och som också är kärnan i Kyrkans uppgift i denna världen. Gud som vill vår frälsning stannar inte på avstånd utan kommer till oss, Guds Son Jesus Kristus dör och uppstår. Detta är nyckeln. Här finns förlåtelse och försoning för synden, här finns löftet om att sända Anden till oss, att Gud ska börja verka i oss, och att den kristna Kyrkan får i uppgift att bära detta till resten av mänskligheten! Det finns ett nytt liv i och tillsammans med Jesus, i Hans Andes kraft, genom Hans Ord.
”Heil als geschichte” hävdar Wolfhardt Pannenberg. Gud verkar i historien, Gud griper in för att frälsa och när Han gör det, så sker det genom Jesus Kristus som vinner frälsning för oss, och detta ges genom Kyrkan som får ta emot Anden och leva ett nytt liv tillsammans med Gud.
Fråga 2
Jag har fått höra åsikten att blogginläggen ibland blir lite långa, så jag försöker fatta mig kort:
Den lära som står i överensstämmelse med Bibeln är biblisk. Det handlar alltså om att kunna vad Guds Ord säger och försöka pröva det vi säger och gör som kristna, som församlingar och som Kyrka, utifrån det budskap som Guds Ord ger oss, utifrån frälsningen vi finner i Jesus Kristus och kallelsen till ett nytt liv som vi får som lärjungar, i den Helige Andes kraft.
Som Jonas Nordén skriver(vilket jag citerade i förra inlägget):
Sådana typer av definitioner och distinktioner måste gå att göra och att bibehålla i den teologiska debatten, för att den överhuvud taget ska bli meningsfull att föra. Frågan om vem som definierar vad som är ”klassiskt luthersk” måste gå att besvara med att ”det gör Luther själv – och hans efterlämnade teologiska verk”. Frågan om vad som är ”bibliskt” måste gå att definiera utifrån bibelmaterialet. Är det bibliskt att tro att alla människor en dag blir frälsta. Nej, det är det inte, eftersom bibelmaterialet säger att Gud vill att alla ska bli frälsta, men samtidigt berättar Jesus om många som faktiskt inte blir det, på grund av otro.
Vi kallas alltså att se till både de enskilda Bibelcitaten och till helheten. Vi läser Guds Ord som en helhet, som en samstämmig berättelse där olika perspektiv får komplettera och de allra mest centrala får vara centrum. Med andra ord: Som kristen och som präst tror jag att Bibeln faktiskt har ett budskap som människor kan tänka och reflektera över, ta till sig, leva på och dö på. Som präst är det detta jag lovat att göra i mina prästvigningslöften(och det är också gentemot detta jag en dag ska prövas av Jesus själv).
Jag skriver detta i övertygelsen att det både är möjligt och önskvärt att fördjupa sig, förstå Bibeln, se vad som är bibliskt, och därmed också kunna växa i övertygelse, tro och framför allt gemenskap med vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus. Med önskan att dessa tankar ska ge en viss klarhet i hur det hela hänger ihop. Frid och god helg!