De senaste blogginläggen har handlat om att det är Jesus som är den som gör dig och mig kristen. Jag har försökt beskriva det. Men vad händer sedan?
En bild: barnet som lär sig gå
Tänk dig ett barn som lär sig gå. En ny verklighet öppnas upp. Livet var inte bara att ligga på golvet eller i sängen eller sträcka sig efter leksakerna, eller ens att krypa, även om det också tog en framåt. Bara att stå upp, att sträcka ut foten, märka att det bär, försöka ta ett steg till, ramla och börja om. Alla bilder haltar(sic) något, men den beskriver något av det nya som öppnas, men också hur vardagen och livets grundförhållanden byts ut.
Så hur förändrar tron hur jag ser på världen?
Vad är det, andligt sett, att börja ta sina första steg? Ett exempel: kanske har du aldrig bett, men börjar formulera din första bön till Jesus, eller åtminstone den första sedan ”Gud som haver” som barn.
Det är ett samtal och en gemenskap med Gud som du behöver öva dig i och fortsätta med. Ett nytt liv i gemenskap med Jesus, det är ett liv i bön, i att komma nära Gud.
En annan dimension är att upptäcka och börja leva tillsammans med sin kristna syskon i tron. Gudstjänsten, mötet med Gud där, men också stt börja dela livet med församlingen. I detta ligger ofta att vara del av en mindre gemenskap som ber och läser Guds Ord tillsammans. Jag tror att just detta att söka Gud tillsammans, samtala, brottas med Bibeln och be, det är viktigt för vårt andliga liv. Den gemenskapen kan verkligen få betyda oerhört mycket.
Upptäckten av att detta påverkar min vardag spelar också roll. Små steg, små förändringar, i hur jag ser på personer och situationer, men framför allt: tänk att Herren själv är med! Han har lovat att leda oss, när vi ber till Honom, och där öppnar sig en ny dimension på arbetsplatsen, i familjen eller var du än är.
Små steg. Ibland ramlar man, men efterhand så växer ett nytt liv fram. Ibland går det fort, ibland känns det som att det står still, men ändå: ett nytt liv växer fram.