Har funderat lite kring följande blogg.
Frågan jag funderat på är identitet eller självförståelse i en evangeliska kyrka. Följande citat ur svenska kyrkans bekännelseskrifter tycker jag är viktigt…
”Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den icke innehåller något, som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt denna är känd genom de gamla författarna.Under sådana förhållanden döma de obilligt, som fordra, att vi skola betraktas som kättare. Hela meningsskiljaktigheten gäller några få missbruk, som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna. Även om beträffade dem någon olikhet skulle förefinnas, skulle det anstå biskoparna att visa så mycken mildhet, att de på grund av den bekännelse, som vi nu uppläst, fördroge de våra, då ju icke ens de gamla kyrkoordningarna (canones) äro så stränga, att de fordra samma religiösa bruk allestädes; de religiösa bruken ha icke heller någonsin varit lika i alla kyrkor. Och hos oss bibehållas i stor utsträckning noggrant de gamla bruken. Ty det är en falsk beskyllning, att alla yttre former för gudsdyrkan och alla kyrkans gamla ordningar hos oss skulle utrotas. Men det är en allmän klagan, att vissa missförhållanden voro förknippade med allmänna religiösa bruk. Då dessa icke utan kränkning av samvetet kunde gillas, har på vissa punkter rättelse skett.”
Detta är den avslutande sammanfattning av den evangeliska bekännelsen. Efter detta kommer utläggningen kommer uppräkningen av missbruk som avskaffats.
Detta är alltså reformatorernas självförståelse…
I det pågående handboksarbetet är detta alltså en huvudsak: står vi i samklang med det kyrkan alltid trott och lärt, och framför allt: blir Bibelns eget budskap, evangeliet det som styr, får genomsyra oss och vår liv? Är det Gudstjänstens centrum i praktiken? Blir evangeliet centrum i gudstjänstböckerna?