Läste följande blogg igår, om vikten av ett teologiskt språk, och att sätta ord på upplevelser osv. Tänkvärt. Här är länken till Tomas Jarvids blogg som tog upp ämnet. Han skriver:
Bland många andra saker som är bra med språk är att de också hjälper oss att tänka. Väldigt många svenskar saknar ett språk och begrepp för religiösa erfarenheter (som de flesta utan tvekan upplever) och det gör att man har svårt att klargöra för sig själv och andra vad man tänker/känner/erfar.
I brist på ett genuint religiöst språk och språk för de djupare värdena i livet (som man förstås också uttrycker inom litteratur och annan konst) verkar det dessutom vara så att marknadens språk och logik får allt större plats. Det talas om varumärken, investerad tid, ”whats in it for me?” och många relationer präglas alltför mycket av en konsumentaktig inställning.
Så hur får man ett teologiskt språk? Eller om man så vill ett språk som kan uttrycka andliga erfarenheter, tro, bön och så vidare? Om det är så att vi svenskar har det allt svårare med att uttrycka tro och tvivel, att formulera böner och arbeta vidare med reflektion kring teologi, existentiella frågor och det som över huvud taget har med själslivet att göra?
På samma spår som Tomas skriver om så kan man också läsa att den 5 vanligaste ”Hur gör man” frågan under 2013 vid sökningar på nätet är: ”Hur ber man?” Det är alltså inte så att människan i det moderna samhället har slutat tänka och längta när det gäller andliga saker. Men kanske sätter Tomas då fingret på något viktigt. Har vi inget språk för bön, tro, tvivel, teologi och Gud, hur ska vi då gå vidare?
Hitta språket!
Hur gör man då om man vill hitta språket? Ja, egentligen är det nog så att vi inte måste uppfinna hjulet på nytt. Det finns verkligen ett rikt arv i den kristna teologin och liturgin som kan ge oss de hjälpmedel vi behöver för att gå vidare! Det är några saker jag vill lyfta fram här:
Bibeln formar oss
I Tidebönsbokens förord så formuleras några viktiga tankar kring den kristna bönen. Nämligen att den utgår från Uppenbarelsen, Bibeln, och det tilltal från Gud som vi utsätts för där. Bibeln ger mig och oss som kristna(och som sökare för den delen) ett språk, ett sätt att närma sig Gud, att ”söka Gud”. På det sättet beskrivs exempelvis Kyrkans gemensamma bön genom att man ber Psaltarpsalmer från Gamla testamentet och ett antal andra hymner/sånger ur Bibeln som något som formar vår tro och vårt språk och som därmed ger redskap, ord och sammanhang.
Viktigt är här att betona att teologin, läran om Gud, och Guds tilltal i Bibeln inte bara gäller en viss typ eller en viss livssituation. Tvärt om den som är glad och lycklig, frimodig i tron, finner ord för det och den som är i sorg, besviken eller till och med i dödens närhet kan finna både tilltal och tröst, men också egna ord att ”falla in i”.
Gemenskapen formar oss
Precis som den kristna tron har sitt ursprung och sin kraft i Bibeln, i Guds tilltal, så har den sitt sammanhang i den kristna gemenskapen. Jag menar här att det begreppet kan användas ganska brett: Söndagens huvudgudstjänst, en bönegrupp/ungdomsgrupp/alphagrupp men också det sammanhang som vi rent historiskt är en del av: Tron och tvivlen, tankarna och teologin, Bibelläsandet och bönen behöver sitt sammanhang, sitt ”sitz im leben” som det kallades inom Bibelvetenskapen på Universitetet. Ett citat som jag snappat upp från anglikansk evangelikaler lyder så här:
Christianity that doesn´t begin with the individual doesn´t begin. Christianity that ends with the individual ends.
Ett bra citat tycker jag på många sätt. Att trons sammanhang är kollektivt motsätter inte att det först har varit/blivit personligt. Tvärt om. Det är snarare en förutsättning för tron att jag personligen känner en inre kamp eller nöd eller längtan. Men det stannar inte där. Vi behöver de kristna som brottats med teologin, med Uppenbarelsen, med etiska och andliga dilemman före oss. Vi är inte kristna på egen hand. Detta innebär att kristen tro till sin natur är kollektiv. Det måste börja med min brottningskamp med Gud, att jag upptäcker Gud som personlig, som Fadern, som Jesus, Guds Son vår frälsare, som Anden, Han som är hjälparen och tröstaren. Vi behöver både enskild och gemensam bön, enskilt och gemensamt Bibelstudium/Bibelläsning, enskild och gemensam brottning med Gud.
Reclaiming theology
Alltså behöver den kristna kyrkan kanske syna sig själv i allt detta. Hur går vi vidare? Framåt? Som enskilda och som gemenskap? För egen del så kan jag känna att detta är väldigt angeläget. Många människor kanske går runt och bär på detta själva, men i våra församlingar finns sammanhang, där människor kan finna tron, finna Jesus, finna mening, finna framtidstro. Hur går vi vidare – kanske genom att betona att detta är viktigt? Att det spelar roll. Det spelar roll att studera den kristna tron, det är inte religiöst snobberi att ta tron på allvar, tvärt om, det handlar ju just om att ta både Herren och människor på allvar.
Väl talat! Jag läste också Tomas Jarvids blogginlägg. Mycket tänkvärt det ni båda skriver. Visst har folk en längtan efter andlighet, men vi har tappat bort det religiösa språket. Dessutom är det många som inte vågar vara öppna med sin längtan och sitt sökande, och vi behöver verkligen varandra i det här, för hur ska man ens kunna tänka på och fundera över på sin kammare något som man inte har ett språk för? Nej, min övertygelse är att vi verkligen behöver andra människor i det här, för det är först i mötet med andras tankar som man kan komma vidare med sina egna. Och för det behöver vi ett gemensamt språk. Jag leder sedan i höstas en samtalsgrupp inom kyrkan som tar vid där katekumenatet slutar, och jag ser vilket enormt behov människor har, dels av det religiösa språket – och för många människor är det idag tyvärr rena grekiskan – och dels av att prata med andra människor om sina tankar och funderingar.
Tack Piedra! Viktigt detta. Saker man inte pratar om riskerar att bli tabun och därmed ”elefanten i rummet” som ingen vågar/kan prata om. Men det här berör ju det allra innersta i att vara människa. Jag tänker att jag som kristen behöver bli frimodigare att själv tala om detta med Jesus, tro, tvivel, kamp, Bibel, bön etc. Det kan också öppna upp för dem som inte har vare sig språk eller sammanhang att också börja tänka på och tala om detta. Sedan tror jag också detta är viktigt som kristen i min egen identitet. Jesus sänder ju oss till den värld som inte känner honom, så detta är en central del av identiteten som kristen!