Jag läste i morse följande blogg, som jag fann mycket tänkvärd: Jonas Nordén skriver om omdefiniering av klassiska begrepp. Ni kan läsa hans blogginlägg här.
Kortfattat så uttrycker han frustration över att man inte kan vara överens om vad termer(och framför allt teologiska termer betyder när man diskuterar olika sakfrågor). Han tar upp två exempel: Klassisk luthersk tro och vad den innehåller, samt påståendet att något är bibliskt. Hur mäter vi sådana här saker? Hur kan man påstå att innehållet i den kristna tron är biblisk, eller att en kyrkas lära är biblisk?
Egentligen är grundfrågan rätt så intressant och väldigt viktig, för det handlar dels om hur vi kan samtala med varandra om andliga saker och hur vi bedömer teologiska resonemang, men också ytterst den kristna grundfrågan om vi kan komma fram till Sanningen med stort S som Jesus själv talar om.
Det som jag tror är viktigt att belysa här är att den kristna frågeställningen inte är: ”Vad känns bra att säga om Gud?”, eller ”Hur vill vi att Gud ska vara?”, utan ”Hur beskrivs Gud i Bibeln?”, ”Hur beskrivs människan i Bibeln?”, ”Kan jag som människa lära känna Gud?”.
Ett kristet sökande efter sanningen är alltså en undersökning vad som är Bibliskt och hur vi som människor kan praktisera det vi finner i Bibeln.
Jonas avslutar sitt blogginlägg:
Sådana typer av definitioner och distinktioner måste gå att göra och att bibehålla i den teologiska debatten, för att den överhuvud taget ska bli meningsfull att föra. Frågan om vem som definierar vad som är ”klassiskt luthersk” måste gå att besvara med att ”det gör Luther själv – och hans efterlämnade teologiska verk”. Frågan om vad som är ”bibliskt” måste gå att definiera utifrån bibelmaterialet. Är det bibliskt att tro att alla människor en dag blir frälsta. Nej, det är det inte, eftersom bibelmaterialet säger att Gud vill att alla ska bli frälsta, men samtidigt berättar Jesus om många som faktiskt inte blir det, på grund av otro.
Så när man i teologiska samtal och debatter säger eller skriver något om vad som är ”bibliskt” eller ”klassisk kristen tro”, så ska det inte behöva ifrågasättas vem som bestämmer det. Det är redan bestämt av vårt historiska material, vår tradition, våra bekännelseskrifter och så vidare. Sedan återstår ju frågan om man då vill vara ”biblisk” eller ”klassiskt luthersk” i sina åsikter. Det får man ju lov att välja själv, men man ska inte komma och hävda att man har en klassisk kristen tro om man inte har det.
Vad som är bibliskt och vad som är klassisk kristen tro bestäms alltså inte av modern tyckande utan av vad som hävdas i Bibeln och i de klassiska kristna trosbekännelserna, inte av moderna eller postmoderna omformuleringar. Med andra ord, låt saker benämnas vid sina rätta namn. Har en lära inte stöd i Bibeln så kan den inte kallas biblisk, har en lära inte stöd i de klassiska läroformuleringarna i Kyrkan kan den rimligt vis inte kallas frö klassisk kristen tro, eller klassisk luthersk tro. Detta motsäger inte på något sätt personlig reflektion eller teologiska samtal, tvärt om kan vi inte definiera begrepp och visa upp de röda trådarna i Bibeln och den bibliska undervisningen så blir den kristna teologin bara en uppvisning i personligt tyckande om Gud, men Bibeln hävdar något annat, som vi behöver ta ställning till och de olik klassiska teologiska formuleringarna likaså! Låt oss därför våga ta både Bibeln och den kristna tron på allvar genom att studera vad Bibeln säger och diskutera utifrån det, studera teologin inte utifrån moderna fördomar utan utifrån vad de klassiska dokumenten faktiskt påstår. Där kan ett konstruktivt teologiskt samtal börja. Visst kan det bli delvis jobbigt, för det innebär att vi måste ta det Bibeln och den klassiska tron påstår på allvar i dess egen rätt. Begrepp som synd, nåd, frälsning, helighet, tro, bekännelse, Fadern, Sonen och Anden, evigheten, domen och många andra begrepp på allvar, men kanske kan det också göra oss mer bibliska i vårt sätt att tänka och i vår livsstil.