Det är nog den bästa termen på vad jag känner efter att ha läst Sofia Lilly Jönssons långa inlägg på sin hemsida. By the way, gå in och läs där. Ni har en länk här. Sofia Lilly Jönsson har koll på vad hon skriver om, och jag känner igen mycket av det hon beskriver om det svenskkyrkliga.

Här tänker jag egentligen bara göra två noteringar: Svenska kyrkan, om hon ska ha någon framtid i Sverige de kommande hundra åren, behöver kvinnor och män som Sofia. Jag undrar: Vad är det som gör att det är viktigare att känna rätt personer än att vara en duktig teolog, musiker, kritiker etc. Oförmågan att ta kritik, att ta konstruktiva diskussioner och teologiska samtal i det offentliga är ett dränage av teologisk stuns. Vem kan ta Svenska kyrkan på allvar, när hon själv är ointresserad av sanningsfrågor, av seriös forskning och av att detta är på allvar och faktiskt gäller liv och död för människor, att Gud faktiskt vill oss nånting genom sin Son, våra själars frälsning. Detta är långt bortom Senters ”hen-Jesus” eller Antje Jackélens vilja att sätta upp ett Lutherbord utanför Uppsala domkyrka. Tänk om vi fått de här sortens allvar i frågan om kyrkohandboken, både teologi, språk och musik hade mått väl av det. Med andra ord: Det vi säger och gör spelar roll. Men nu verkar det som om dessa ord sägs ”från fel håll”. Den som säger det är inte själv en del av ”rätt gäng” och då verkar det som att det inte spelar roll vilka argument som används.

Det andra är en självprövande fråga: Beter jag mig på samma sätt? Det är så lätt att se felet hos Kyrkoledning och Ärkebiskop, hos Kyrkomötet och ledande Kyrkopolitiker eller högt uppsatta Ämbetsbärare. Men då går liksom något av poängen i det Sofia skriver förbi mig. Tänk om du och jag skulle göra så att vi värdesatte sanning, för att det är sant, inte på grund av vem som sa det? Tanken är både jobbig och befriande. Det är något av det Jesus själv säger: Ni ska lära känna Sanningen och Sanningen ska göra er fria. Ett sant teologiska samtal, att ställas inför Jesu anspråk, att höra orden som för första gången till mig. Värdesätter vi Sofias ord mindre? Jag tycker att jag känner igen hårt arbete och tyngd i argumenten i vad jag läser hos henne. Visst, hon är upprörd och arg, men det kanske behövs då? Jämför med Luther så ligger hon fortfarande i lä. Jag menar att han hade rätt. Men han skrädde inte på orden. När vi inte reagerar vad händer? Jag känner igen det Sofia skriver i att inte få igång en debatt. Inte för att jag försökt på det sätt hon har, utan för att jag känner igen att vi har en kultur av försiktighet i Svenska kyrkan. En kultur av att alltid ha ”hängslen och livrem” upphöjt till tre. Att aldrig konfrontera. Att tiga ihjäl. Kanske är det då också just det som sker. Samtalet dör. Den nödvändiga teologiska frågan om Sanningen, Frälsningen och allt det där andra som Jesus vill ge oss, det kommer i skymundan, glider in i skuggan, och så handlar det om känslor istället.

Har du fortfarande inte klickat på länken till Sofias sida? Gör det. Här kommer den en gång till.