Varför blir jag inte nöjd med det nya förslaget till Kyrkohandbok? Jag är ledsen att säga det, men jag tycker inte det är bra. Övertygelsen är både teologisk och praktisk. Det är min övertygelse att de två: Sanningen om Gud, som teologin arbetar med och detta att praktiskt närma sig Gud, sammanfaller. De hör ihop. Det går alltså inte att tala om bön om förlåtelse/syndabekännelse och hur det fungerar i praktiken utan att, just i praktiken göra teologiska ställningstaganden, och agera utifrån teologiska övertygelser.

Förra inlägget på denna bloggen var ett försök att förklara vad som är syftet med kristen gudstjänst. Poängen med att samlas till Gudstjänst utgår egentligen inte från ett mänskligt behov i kristen teologi, utan från Guds kallelse. Gud kallar till sig ett folk, Herren griper in i människors liv, Jesus Kristus offrar sig, och vi blir mottagare av detta som Han gjort. Och Jesus fortsätter att kalla oss till sig. Han drar oss närmare.

Det är ett ”heligt möte”, en kallelse att upptäcka någonting som inte finns i min vardag. En kallelse att göra samma upptäckt som Moses när han ser den brinnande busken och hör Gud säga: ”Ta av dig skorna. Platsen där du står är helig mark.”. Gud är Helig. Han är per definition inte som vi. Han är annorlunda. Mötet med Gud kan aldrig bli banalt. Det kan vara enkelt. Det kan till och med vara rörigt. Men banalt?

En teologisk kapitulation
Vad menar jag då med banalt? Jo, jag menar nog faktiskt att Kyrkohandboken är en teologisk kapitulation. Ett undvikande av att göra grundarbetet. Inte ett förenklande, för ibland behöver gudstjänsterna i en församling vara enkla. Utan en banalisering. Mötet med den Helige är livsförvandlande. Det krävs inte många sidors Bibelläsning för att se det. Herren verkar i vardagen. Han verkar i situationer som människor nog inte uppfattar som andliga. Mose mötte Gud i den brinnande busken, mitt i sitt hårda vardagsarbete. Han vaktarfåren, och där visar sig Gud. Men riktningen på Moses liv ändrades radikalt, på grund av vem Herren är och vad Han kallar oss att göra.

En kristen gudstjänst behöver därför en nyfikenhet, eller en längtan efter Gud, sådan Han är. Sådan Han själv visar sig. Våra gudstjänster är på det sättet inte våra. De är Guds, för det är så att säga Han som stämmer möte med oss, inte tvärt om. Eller med söndagens evangelium ur Johannes 15:16

16Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.

Det börjar inte med oss utan med Jesus. Och fokus för våra gudstjänster bör då vara: Vad säger Jesus om oss människor? Vad är Hans budskap till oss människor? Hur kan vi våga dra nära Honom? Hur kan Han få möta oss, forma oss, prägla oss? Då måste Guds anspråk i Bibeln, vem Han själv presenterar sig som stå i centrum. Den Gud som är Helig och som uppenbarar sig för profeten Jesaja så att hans reaktion är ”Vem mig jag förgås!” Eller som när Jesus möter aposteln Johannes i Uppenbarelsebokens första kapitel och Johannes kastar sig ner på marken:

17När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Och han lade sin högra hand på mig och sade: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste 18och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.

Mötet med Gud är både skrämmande och fascinerande. Det skaver, men jag längtar efter mer. Liturgiska texter ska alltså inte vara allmänna inomvärldsliga formuleringar om hur vi människor har det inför Gud. Det är en teologisk kapitulation. Det är att vi inte gör det vi kallas till av Jesus, det gör inte Honom rättvisa. Snarare ställs vi i kristen gudstjänst inför Honom som skapar universum, Honom som varje levande varelse ska stå till svars inför! Honom som har rätt att utkräva våra liv, men som istället ger sitt liv för oss. Joh 8: Inte heller jag dömer dig! Jag som har rätt till det, jag som kan. Gå! Synda inte mer, du är friköpt! Evangeliets förvandlande kraft måste få bli synlig! Detta sker inte genom att ge upp Jesu ord, att Gud är Fadern, eller den urkristna bekännelsen att Jesus är Herren, för vilken alla knän ska böjas och all tungor bekänna att Han är just detta.

Tänk om det är tvärt om!
Det är just det skarpa mötet med Gud som förvandlar oss. Det särskilda, det som Herren själv har talat och som förväntar, nästan kräver ett gensvar. Det är bönen om förbarmande, tilltalet och uppmaningen till tillbedjan, det är att ställas inför Guds Ord, och att stå öga mot öga med syndens problem, mitt problem och Guds underbara lösning som befriar, ger liv och kraft. Det skapar just förundran och längtan efter mer! Som kristna är vi verkligen beroende.

Min uppmaning i handboksarbetet är därför: Tänk om det är tvärtom: Det är inte genom att förminska eller neutralisera synden som människor ser Jesu storhet och ger Honom ära och lovsång, det är genom att gripas av hur stort det är att Han, den Helige Gudens enfödde Son dog för oss. Övergiven av Fadern. Förbannad av Gud. Där kommer den förvandlande kraften. Lyssna på Paulus i 2 Kor 5:

16Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre. 17Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. 18Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. 19Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. 20Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud. 21Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.

Det fyller mig med förundran. Neutralisera inte, fördjupa. Så här står det i inledningsord 5 till försökshandboken: ”Gud är här. Du är här. Jag är här. Vi är här tillsammans.”

Jag är ledsen, men det funkar inte. Kanske är det inte tänkt att användas som en inledning till en syndabekännelse? Jag vet inte. Det är också ett av problemen. En handbok ska inte vara en minsta gemensamma nämnare. Den ska kalla oss in i ett heligt möte med en helig Gud.

Missförstå inte detta. Många, tror jag, idag blandar ihop helighet och stelhet. Inget kunde vara med främmande. Helighet och stelhet har inget med varandra att göra. Helighet och vördnad däremot, helighet och tillbedjan, ja till och med glädje. Men inte stelhet. Poängen är alltså att jag vill att Kyrkohandboken ska leda oss in i och genomgående handla om ett heligt möte med och en glädjefull tillbedjan av Jesus Kristus! Något är heller inte bra bara för att det är gammal. Däremot är det en fråga om innehåll, sanning, helighet och framför allt vad som är källan till det.

I företalet till Tidebönsboken så beskrivs detta att ”be med psaltarens ord”, som en slags kristen hemspråksundervisning. Det är, men ar jag, ett rimligt sätt att prata också om Kyrkans gudstjänster. De är en kristen hemspråksundervisning. Vägen till en kristen fördjupning går alltså inte genom att ta bort allt som idag kan vara stötande, exempelvis tanken på att Gud har talat genom sitt Ord(som i acklamationen ”Så lyder Bibelns ord” jämfört med ”Så lyder Herrens Ord”), eller i att vi, på Jesu befallning kallar Gud för Fader. Att Fadern är Herren, liksom Sonen och den Helige Ande. Eller att synden faktiskt, i vår relation till Gud är vårt allra mest grundläggande problem, som ju faktiskt driver Jesus till att dö i syndares ställe. Upptäckten att fira en liturgisk Gudstjänst är ju att upptäcka både det själavårdande i att få bekänna min synd inför Gud, men också att få upptäcka och ta emot befrielsen i Orden ”på Jesu Kristi uppdrag säger jag dig, dina synder är dig förlåtna”! Eller att få be till Herren Jesus Kristus, som blivit människa ”Herre, förbarma dig!” Eller att få lovsjunga Fadern och Sonen och den Helige Ande, eller att få lyssna till Guds Ord, som tilltal till från Herren till mig, eller att på Jesu kallelse söka ”Honom som kommer i Herrens namn” till oss i nattvarden.

What if?
Tänk då om det är så att både upptäckten av allt detta, men också det skavande som uppstår när jag just nu har svårt med någon del i detta, ändå är med i en gudstjänst där detta bes och bekänns, där Jesus tilltal ändå får en möjlighet att forma och ändra på mig? Gudstjänsten måste få innehålla svårare formuleringar. För många idag är det problematiskt att Jesus offrade sig på korset för att försona världens synder. Men det är ju ett av huvudmotiven, i beredelsen och inte minst i mässan, när vi sjunger ”O Guds Lamm” som tar bort min och hela världens synder. Ska vi ta bort det för att det skaver hos människor? Tar vi inte bort ”evangeliets anstöt” då? Det där som tvingar mig att se min synd och mitt behov av Jesus Kristus som min Herre och Frälsare? Mitt totala behov av Honom för mitt liv som kristen och som människa? Anyone? Och vad händer när människor försöker ta bort det här? Ska vi verkligen närma oss Gud på någon annan grund än den som Han har lagt? Utifrån ett förändrat och försvagat budskap?

Nej. Jag tror inte det, vilket jag gissar att du säkert redan förstått. Det är Guds handlande som är i fokus, eller behöver få vara det i våra liv och i våra församlingar om det inte redan är det. Det är inte förändringen i sig som är problemet utan, vilka förändringar som görs. Om vi tänker efter så finns det alternativ. Tänk om vi kunde göra ett litet stopp i processen? Kanske hade en period av bön och fasta, funderande och förnyad Bibelläsning varit en bra start? Ett samråd med de växande lutherska kyrkorna i Afrika kanske? Jag tror inte att det finns ”en enkel och rak väg” i det här fallet. Det finns goda alternativ, där vi har mycket att lära. Goda alternativ där både Guds helighet, evangeliets storhet och människans längtan kan få komma till uttryck. Vad tänker du? Where do we go from here? Hur kan Svenska kyrkan gå stärkt ur den här processen?