Jag är en av de pastorer och präster som skrev under uppropet som publicerades i Världen idag och Dagen. Jag delar oron och kritiken, därför undertecknade jag detta. Kanske undrar någon av er som läser denna blogg hur jag tänkte.

Det första jag vill hänvisa till är också det som tas upp i dokumentet. Nämligen att Guds Ord uttalar sig om detta. Guds Ord ger inte en detaljerad plan för en flyktingpolitik, men den ger oss grundövertygelsen, grundtonen, och jag menar att vi som kristna bör arbeta för att ta emot den som flyr för sitt liv.

Guds eget Ord formulerar det så här, vilket också tas upp i artikeln, och är Jesu egna Ord:

”Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig, jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig” (Matt 25: 35-36)

En grundläggande kallelse för oss som kristna är kallelsen att tjäna Kristus i hans minsta bröder, som också är våra minsta bröder. Men det finns också fler Bibelord som talar om detta, ett exempel kommer här:

”16 Omskär därför ert hjärtas förhud och var inte längre hårdnackade. 17 Ty HERREN, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den Gud som är stor och väldig och inger fruktan, som inte är partisk och inte tar mutor. 18 Han skaffar den faderlöse och änkan rätt, han älskar främlingen och ger honom mat och kläder. 19 Också ni skall älska främlingen för ni har själva varit främlingar i Egyptens land.” (5 Mosebok 10:16-19, SFB)

Mer sägs om det på olika ställen. Det jag vill belysa här är att detta är Bibelns eget vittnesbörd om hur vi ska se på de faderlösa, änkorna och främlingarna. Bibeln uppmanar oss att i våra hjärtan likna Gud och inte vara hårdnackade. Det handlar om empati med dem som flyr för sina liv, och det är en konsekvens av vår tro på Gud.

Sedan finns det ytterliggare en dimension. Många som flyr, gör det på grund av att de inte kan leva ut sin tro på Jesus. De är mina bröder och systrar i tron, som riskerar livet för att de har blivit omvända till Gud. Eller som också nämns i artikeln, människor som flytt av andra skäl men blivit kristna i Sverige. Kristen tro är per definition sådan att vi är gäster och främlingar var vi än bor i världen. Vi har tillsammans med alla kristna på alla platser och i alla tider blivit en del av Guds folk, genom Jesus Kristus. Därför blir det märkligt med en för stor tilltro till vår egen nation i världslig mening. Jag är svensk, men inte i första hand. Där har också min egen kyrkotradition ett problem, men det får vi inte plats med nu. Den kristna kyrkan är dessutom sådan att den består av människor från alla nationer, folk, språk och grupper. I Kristus förenas vi till ett. En bakgrund är då inte mer problematisk än en annan, och grundproblemet, synden som vi behöver frälsas från, delar vi alla.

Jag vill också här lyfta fram nunnorna i Alsike, HelgeAndssystrarna, som ett positivt exempel. När vi ser nöden i en annan människas liv, låt oss då inte vara neutrala inför den. Detta är verkliga människor av kött och blod som det handlar om, som är skapade till Guds avbild, som Jesus ansett det värt att dö för och som kommer till oss i sin nöd. Vare sig som kristna eller som medmänniskor kan jag se att något annat vore möjligt än att sträva efter att ta emot så många vi bara kan, sträva efter barmhärtighet, både som församlingar, enskilda kristna och som samhällsmedborgare.

Min egen erfarenhet av detta säger mig att samhället inte alls är så öppet och enkelt.
Jag tror verkligen att det är viktigt att vi ser de som kommer till oss i deras nöd. Vi behöver öva oss i barmhärtighet, inte för att själva bli kristna eller för att visa oss rättfärdiga utan för att dessa Jesu minsta bröder och systrar behöver det.