Julens andra huvuddag, Trettondedag Jul, firade vi igår. Jultiden hänger kvar lite till i Kyrkan. Här kommer några Julobservationer:
Julens budskap är historiskt. Evangelierna är ögonvittnesskildringar av ett historiskt skeende. Spelar det roll? Ja, det spelar avgörande stor roll. Evangelierna gör inte anspråk på att vara allmänt sedelärande berättelser. De gör anspråk på att vissa saker faktiskt har hänt. Några exempel: Jungfrun Maria fick verkligen besök av en ängel och en uppgift: att föda Guds Son. Jesus föddes verkligen i Betlehem vid en historiskt mätbar tid: När kejsar Augustus utfärdade skattskrivning. Jungfrun Maria födde då, verkligen och på riktigt, Guds Son in i världen. Skaparen kliver konkret in i skapelsen. Den Evige går in i tiden. Därav kommer också sanningsanspråket: Ordet blev kött och bodde bland oss (Joh 1). Med andra ord så är det inte bara religiöst tyckande med kristen tro. Det är ett konkret ingripande från Gud i tiden.
Julens budskap är Jesus Kristus själv. Oss är en frälsare född. Det är Han själv som är budskapet. Inget sedelärande, inte ”finns det några snälla barn” att ge julklappar till, inte var snäll så tycker Gud om dig. Det är den Helige som här gör sitt stora under för att rädda, frälsa och friköpa den värld som vänt Honom ryggen!
Julens budskap kallar oss till en respons. Det blev väldigt tydligt för mig på Trettondedag Jul. Vår respons är att hylla Honom som är frälsaren: tillbedjan! De vise männen är våra förebilder, de faller ner, tillber och lämnar gåvor. Inför Herren, Frälsaren, ”Gud med oss” så finns det bara detta: Jesus Kristus jag tillber dig!
O kom låt oss tillbedja! O kom låt oss tillbedja! O kom låt oss tillbedja vår Herre Krist! (Refrängen på Psalm 122)