Det finns en fantastiskt episod i Douglas Adams fantasyserie ”Liftarens guide till galaxen”, där denna rubrik presenteras. Det är i delen ”Livet, universum och allting” kapitel 4 där karaktären Ford Prefekt försöker förklara för Arthur Dent(huvudpersonen) vad en NAP är för något. NAP är nämligen en otroligt välfungerande kamoflageutrustning som exempelvis rymdskepp kan utrustas med.
Ford förklarar att NAP är en förkortning, ”Någon annans problem”, och säger:
”En NAP är någonting man inte kan se, eller inte ser, eller som hjärnan inte låter se därför att man tror att det är någon annans problem. Det är det som är innebörden i NAP. Någon Annans Problem. Hjärnan redigerar bort den, den blir som en blind fläck. Om man tittar rakt på den ser man den aldrig om man inte vet exakt var den är. Enda chansen är att överrumpla den och se den i ögonvrån.”
En väldigt skicklig beskrivning av Douglas Adams som skrivit dessa böcker. Någon annans problem, alltså vi ser inte problemet utan vår blick riktas istället åt ett annat håll. Ibland funderar jag på om det är så här med den kyrkliga debatten. Vi ser inte, eller vill inte se vad det är som är de verkliga problemen, eller vad som döljer sig bakom de frågor vi ställs inför.
Debatten om olika kyrkliga gruppers vara eller inte vara i Svenska kyrkan, som initierades av Maria Landgren, och som fick svar av Antje Jackelén berörde detta. Att det finns problem som kommer upp med jämna mellanrum och frågan är om vi som kristna är påverkade av NAP. Det är Någon Annans Problem.
Det finns verkliga saker som behöver diskuteras, samtalas om, bes över, och teologisk arbetas igenom och dessa kommer inte att försvinna bara genom att inte låtsas om dem, eller titta åt ett annat håll. Jag tror personligen att det verkligen är så att vi inom vår kyrka har många olika teologiska övertygelser och inte minst olika teologiska grundsatser, som gör att vi kommer fram till olika resultat. Vi menar inte alltid samma sak när vi använder olika teologiska grundbegrepp. Det finns några frågor som jag tror är viktiga för att vi som kyrka överhuvudtaget ska kunna föra ett teologiskt samtal:
Får olikheterna uttryckas
Antje svarade på ett yttre plan ja, och det är gott och väl, men det är i praktiken som det bevisas. Är det möjligt att komma till ett samtal där vi förutsättningslöst kan få gå igenom grundförutsättningarna, samtala om dem, utan krav på att vi redan på förhand ska ha kommit fram till samma slutsatser?
Jag tänker på några teologiska grundfrågor, där jag egentligen menar att det är uppenbart att vi kommer till olika slutsatser. Maria och ärkebiskopen berörde dem i sitt brevutbyte.
Bibelsynen kanske är den tydligaste frågan. Det gör faktiskt väldigt stor skillnad vad vi kommer fram till i den här frågan. Tror vi att Bibeln är Guds Ord, Guds tilltal till oss. Vad betyder det? I vilken bemärkelse är Bibeln normerande för våra liv som kristna idag? För min egen del så är svaret här att Bibeln är Guds Ord, inspirerat av Guds egen Ande för att ge oss vad vi behöver för vår frälsning. Den är, menar jag, grunden för all lära och allt liv i Kyrkan. Det är därför grunduppgiften för en kyrka att söka Guds vilja genom att i bön, Bibelstudium, systematisering av innehållet och tillämpning av det vi där tagit emot leva ut tron. Är vi överens om detta? Eller finns det andra grundinställningar? Givetvis, låt oss då tala öppet om det. Det är stor skillnad på att tro detta ovan och att mena att Bibeln endast är människors samlade tankar och erfarenheter av Gud. I så fall är ju Bibeln bara normerande i den mån som dess erfarenheter överensstämmer med våra idag. Här är alltså en viktig fråga, att i grunden arbeta, be och leva: vad är Bibeln egentligen.
Nästa fråga är ju hur den ska förstås:
Detta blir tydligt när vi kommer till konfliktfrågor: Vem är Jesus? Är det en demokratisk fråga? Nej. Frågan är hur Han presenterar sig själv och vad Han gjort! Är Han Ordet som blev kött? Är det genom Honom som Guds rike kommer till oss? Är Han enda vägen till Fadern? Ska Han döma levande och döda? Är det Han som ger evigt liv? Bara utifrån arbetet med Guds Ord, och upptäckten av Jesus där, att Han så att säga får vandra ut ur Bibelns sidor och in i våra liv kan vi upptäcka och bekänna med Petrus: ”Du är Messias den levande Gudens Son”.
Egentligen kommer också människosyn in här. Vi pratar idag ofta om människors lika värde. Gott så, det tror och bekänner vi som kristna. Men hur vet vi det? Vad svarar Bibeln? Bibelns människosyn förutsätter människan som skapad till Guds avbild, men som fallen i synd, alltså en trasig avbild, där synden bryter ner och förstör. Men den förkunnar också hur högt Gud värdesätter oss: ”Gud bevisar in kärlek till oss, genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” Så högt värde ger Gud oss.” You are to die for”. Det är utifrån detta som vi kan säga att människan är värdefull, men det pekar också på att det finns ett problem. Synden är en del av den kristna människosynen. Det är också därför det är så stort att Jesus dör för oss.
Är det sanningsfrågor vi håller på med?
Kristna kommer till olika frågor, men en av de mer grundläggande frågorna är väl egentligen den här: Är det sanningsfrågor vi sysslar med som kyrka? Förhoppningsvis håller vi alla med om det, att det är just sanningsfrågor. Återigen, den viktiga frågan blir då inte vad människor tror och tycker om Svenska kyrkan, eller om vi har konsensus, eller om vad gemene man tänker om Svenska kyrkan, eller om …. Snarare är frågan: Finns det en sanning med stort S. Sanningen. Jag menar att detta är viktigt. Vi behöver öva oss i att älska även när vi inte håller med, älska den som inte håller med mig, be för dem som jag blir ovän med och så vidare, men ytterst sett så är det detta som är det viktiga: Är Jesus Kristus Guds enfödde Son? Är Han hela världens frälsare? Sänder Han oss till Sverige idag? Har löftet om den Helige Andes närvaro och kraft täckning också idag? Möter Kristus oss verklige i Ordet och Sakramenten? Finns det verkligen förlåtelse för alla synder? Får människor en chans att börja om, tillsammans med Gud och Hans församling? Jag tror att det är så, och att det är därför som det är meningsfullt att vara kristen. Jag tror detta och vill leva det i Svenska kyrkan. Därför hoppas jag, när det smäller att orden i debatten om Svenska kyrkan inte bara är tomma ord.
Jag hoppas att vi som Svenskkyrkliga kristna kan börja närma oss detta. Pånytt, ödmjukt och med allvar, närma oss Ordet, lyssna till Herren och tillsammans vandra framåt.
Jag hoppas också att vi kan älska varandra och behandla varandra värdigt och schyst även när vi inte är överens. Kanske finns det tillfällen när det inte går, men låt oss inte börja där.
Jag hoppas också att vi ska undvika frestelsen att se bekännelsen till Kristus och gemenskapen med varandra som Någon annans problem. Det är det inte.
Kristus, gemenskapen med Honom och med varandra är just det som angår oss.
Svenska kyrkan behöver detta!
!!!!!!!!!!!!!
🙂