”För Elisabet var tiden nu inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra att Herren hade visat henne så stor barmhärtighet, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära barnet, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men hans mor svarade: ”Nej, han ska heta Johannes.” Då sade de till henne: ”Det finns ingen i din släkt som har det namnet.” De gjorde tecken till hans far och frågade vad han ville att barnet skulle heta. Han bad då om en tavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla blev förundrade. Genast öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och prisa Gud. Alla deras grannar greps av fruktan, och i hela Judeens bergsbygd talade man om det som hade hänt. Alla som hörde det tog det till hjärtat och undrade vad det skulle bli av detta barn, för Herrens hand var med honom. Hans far Sakarias blev uppfylld av den helige Ande och profeterade och sade: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som har besökt och återlöst sitt folk! Han har rest för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids hus, så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeters mun: frälsning från våra fiender och från alla som hatar oss. Han har visat barmhärtighet mot våra fäder och tänkt på sitt heliga förbund, den ed han gav vår fader Abraham: att vi, frälsta från våra fienders hand, skulle få tjäna honom utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom alla våra dagar. Och du, barn, ska kallas den Högstes profet, för du ska gå före Herren och bana väg för honom. Du ska ge hans folk kunskap om frälsningen, med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtiga kärlek. Så ska en soluppgång från höjden besöka oss, för att lysa över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på fridens väg.” Barnet växte och blev starkare i anden, och han levde i ödemarken fram till den dag då han skulle träda fram inför Israel.”
Lukasevangeliet 1:57-80 SFB15
Elisabet och Sakarias får nu uppleva uppfyllelsen av löftet från Gud genom ängeln Gabriel.
Elisabet föder en son och han får nu det namn som ängeln sa i templet. Elisabet säger att pojken ska heta det och Sakarias bekräftar det.
Lovsångens natur!
Nu har Sakarias varit stum i ca nio månader, och när han återfår talförmågan så är det Guds ingripande som han vill berätta om. Även detta säger något om lovsångens natur. Han talar och prisar Gud. Han återfår sin förmåga att tala och då är det lovsång till Gud som ligger på hans hjärta. ”Vad hjärtat är fullt av talar munnen”. En ungdomsledare i vårt KU som tonåring sa en gång till mig att en ungdomsgrupp som inte är intresserad av att lovsjunga Gud eller inte är angelägen att söka Gud i bön är något allvarligt. Detta är alltså själ och hjärta i den kristna tron: vi lovsjunger Honom, Jesus Kristus, som frälst oss och gjort oss fria! Egentligen ligger det också i lovsångens natur att den väcks av Guds Ande. När den Helige Ande får gripa oss, då fylls vi av glädje, tacksamhet, frimodighet och vill ära Jesus som gripit in i våra liv!
Lovsången och profetian
Sakarias uppfylls av Anden och lovsjunger. Men sången är också profetisk. Den pekar fram mot det som ska ske: Gud ska genom Jesus frälsa sitt folk. Frälsningens horn i Davids hus, det är Jesus Kristus. Han befriar, helar och upprättar Guds rike.
Sakarias profeterar också om sitt lilla barn. Johannes ska gå före och bana väg för Jesus Kristus. Han förkunnar alltså nu, vad Gud själv visat för honom i mötet i templet, när Gabriel kom till honom.
Hjärta och profetia idag!
Detta gäller också oss idag. När du och jag lovsjunger Gud, då är det detta att ha blivit gripen av glädjen över Jesus, hjärtan som fått smaka Guds Ande och genom Honom blivit brinnande. Tänk nu: detta sker varje gång vi tackar, ärar och lovsjunger Jesus Kristus, Fadern som sänt Honom, Anden som Han sänder till oss idag! I lovsång och tillbedjan, i tacksamhet och i våra gudstjänsters fokus på att möta Herren, där får du och jag möjligheten att fyllas av Guds Ande, fyllas av Jesusglädjen, rustas att bära frälsningen och glädjen ut i världen!
Men profetian är också viktig. I lovsången till Jesus Kristus förebådar vi den värld som ska komma när Hesus skapar allting nytt. Vi får genom den Helige Ande en liten inblick i den värld utan slut som en dag ska komma. Där kan du och jag få rätt perspektiv på livet här och nu, på hur omistlig Jesus är, hur centralt det Han gjort verkligen är, hur det ändrar allt. Jag tror vi ska våga be att Gud ger oss en profetisk blick för våra liv, våra församlingar, våra kyrkor och samfund, vår värld, just i tillbedjan av Honom. Där kan vi se viktigt och oviktig, riktningen in i framtiden och vikten att gå tillsammans med Jesus Kristus. Så vill vi lyssna?
Tankar att fundera kring?
Hur kan vi dela bönesvar med varandra så att Gud bli ärad?
Har du upplevt att saker får andra perspektiv när du sett Jesus tydligare?
Har du fått vara med om verkliga profetiska bilder eller tilltal? Hur har de i så fall stärkt din tro?
Hur kan våra församlingar och särskilt gudstjänsten och bönesamlingarna få vara fokuserad på att lovsjunga och tillbe Herren?