Ibland kommer vissa Bibelord att liksom fastna djupare än andra. Hela patriarkhistorien(berättelsen om Abraham, Isak och Jakob med tillägget Josef) är sån för mig. Blev påmind om den och vill dela följande ur sista kapitlet i 1 Mosebok:
När Josefs bröder såg att deras far var död, sade de: ”Tänk om Josef börjar hata oss och låter allt det onda vi gjort mot honom komma över oss.” Därför sände de detta bud till Josef: ”Din far sade till oss före sin död: Så skall ni säga till Josef: Vi ber dig, förlåt dina bröder vad de har brutit och syndat genom att handla så illa mot dig. Så förlåt nu den synd som din fars Guds tjänare har begått.” Och Josef grät när han fick deras hälsning. Sedan kom också hans bröder och föll ner för honom och sade: ”Vi är dina slavar.” Men Josef sade till dem: ”Var inte rädda. Håller ni mig för Gud? Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv. Var inte rädda. Jag skall sörja för er och era små barn.” Och han tröstade dem och talade vänligt till dem. (Första Moseboken 50:15-21 SFB)
Josef har sålts som slav av sina bröder(!), blivit kastad i fängelse för ett brott han inte begått, och sedan blivit bortglömd i fängelset.
Men i allt lidandet så mötte Gud honom, och han själv och andra fick uppleva Herrens godhet genom sitt lidande. När han blivit ”någon” så får han till slut chansen att hämnas på sina bröder, men han gör inte det, i stället handlar han såhär!
Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv. Var inte rädda. Jag skall sörja för er och era små barn.
Det griper tag i mig varje gång!