Kyrkohandboken

Nu har det då beslutats. Svenska kyrkan får en ny kyrkohandbok. Problemet är inte en ny kyrkohandbok i sig själv. Problemet är inte heller att kyrkan vill förnya sin Gudstjänst. Problemet är snarare teologiskt. Den som läst vad jag skrivit här på bloggen innan vet nog att jag varit kritisk till detta förslaget.

Jag skulle vilja understryka att väldigt lite i förslaget har ändrats. Något positivt har lagts till, men ambitionen och grundproblemet är det samma. Det finns saker i kyrkans tro som inte kan eller ska förändras, inte som ett utslag för ”allmän konservatism” utan utifrån hur Gud själv har uppenbarat sig för oss. Att det finns en rikedom av bilder i Bibeln om hur Gud beskrivs ändrar inte det faktum att Gud i Bibeln visar sig för oss och beskriver för oss vem Han är. Det är skillnad på vad Guds namn är, alltså hur Herren presenterar sig själv, och vilka bilder Gud genom sina profeter och apostlar använder för att beskriva den Han är.

Gud är ”Fadern och Sonen och den Helige Ande”
Detta är det första, det är så grundläggande för hur vi förstår Gud att den kristna tron står och faller med detta. Vad händer då om vi försvagar detta? Den klassiska inledningen får fortfarande användas: I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Men vi kan också säga: I Guds den treeniges namn. Det är en förskjutning. Direktivet innehöll en uppmaning till ett mer inklusivt språk. Det ger sig uttryck i detta: Inte ”Faderns och Sonens och den Helige Andes namn” utan den ”treeniges namn”. Vid några tillfällen finns det också alternativ där kyrkohandboken benämner Gud som Moder. Kanske tänker någon att det inte är så farligt. Jag menar att det är väldigt allvarligt, inte därför att det skull vara något negativt med mödrar, eller att en mänsklig moder inte är Guds avbild. Både man och kvinna är Guds avbild. Här handlar det istället om hur i tilltalar Gud. Grunden för min kritik av hur vi tilltalar Gud är hur Gud själv har uppenbarat sig. Det är en sanningsfråga: Jesus talar om Fadern som ”Min Fader och er Fader”. Han säger själv att Han och Fadern är ett. Han lär oss att be till Gud som ”Fader vår”. Detta är inte valfritt. Detta är hur Jesus Kristus själv lär oss att be, och hur Han uppenbarar vem Gud är för oss. På samma sätt är det när Jesus i avskedstalet i Johannesevangeliet talar om Anden. Faderns ska sända oss en annan Hjälpare. Att Gud själv väljer att presentera sig för oss på det här sättet betyder att det är så Han vill att vi ska närma oss Honom och ta emot frälsningens hemlighet och det nya liv Han vunnit för oss på korset. Utifrån den här teologiska övertygelsen så är i praktiken stora delar av den nya handboken omöjliga att använda, eftersom de skymmer Gud såsom Han uppenbarats för oss i sitt Ord.

Jesus Kristus är Herre
Detta är en av de allra äldsta kristna bekännelserna. Vi kan tänka att det inte spelar så stor roll att ändra: ”Herre, hör nu varje hjärtas tysta bekännelse” till ”Hör nu varje hjärtas tysta bekännelse” eller ”Så lyder Herrens Ord” till ”Så lyder Guds/Bibelns Ord”, men det är min övertygelse att det visst spelar roll.

Att Jesus Kristus är Herre är en bekännelse till Jesu makt. Han har segrat över synden, djävulen och döden. Han är universums och varje människas rätte Herre. Varje tunga ska en dag bekänna Honom som Herre står det i Filipperbrevet 2. I urkyrkan var de kristna beredda att dö för den bekännelsen. Att det nu går att ”välja bort” formuleringar där Jesus bekänns som den Han är, kan inte ses som något positivt. Problemet är åter teologiskt. Vi ska tala om Gud på ett icke-hierarkiskt sätt. Problemet är att det utgår från en ideologisk värdering. Att Gud är universums Herre är så grundläggande för en biblisk förståelse av universum att det inte går att ta bort. Det är så Gud beskrivs genomgående i Gamla testamentet, och det är så Guds Son, Jesus beskrivs i Nya testamentet. Profeterna kan exempelvis uttrycka det så här: ”Herrens Ord kom till mig” eller med Jesaja 6:3 som vi sjunger i varje mässa:

”Helig, helig, helig
är Herren Sebaot,
hela jorden är full
av hans härlighet.”

Tänk om Gud inte håller med om kyrkohandbokens förändringar? Jag tror inte att de teologiska riktningsändringarna är rätt. Det gör det omöjligt att använda dem. Det är inte bara en fråga om alternativ, det är en fråga om att vår kyrka ger mandat åt en felaktig beskrivning av Gud, även om de formuleringarna inte måste användas.

Guds uppenbarelse av sig själv
Herren har talat. Det är den grundläggande kristna övertygelsen, som kommer till uttryck i den Niceanska trosbekännelsen om Anden. ”och som har talat genom profeterna”. Att kunna säga: ”Så lyder Bibelns Ord” är till intet förpliktigande. Detta är kanske också grundfrågan. Eftersom Guds Ord har en betydligt försvagad plats i vår kyrka, så införs nu alternativet att inte behöva säga: Herrens Ord, eller ens Guds Ord, utan bara Bibelns ord. Det är en allvarlig avvikelse. Bara att gå från att Bibeln är Guds Ord, till att Bibeln innehåller Guds Ord är en glidning som påverkar teologin avsevärt. Jag tror att detta också är orsaken till försvagade syndabekännelser, en svagare dopordning där synd och frälsning kommer i skymundan, och en vigselordning som missar att Herren gjort oss till man och kvinna, som Jesus säger i Matteus 19. Äktenskapet blir inte något Gud instiftat, utan något vi själva konstruerar. Kanske är det så att för att kunna komma till problemets kärna så behöver vi återvända till grundfrågor om vad Bibeln är, hur den är normerande för oss och vad konsekvenserna blir för oss som kristna i hur vi firar gudstjänst och lever våra liv.

Ett konkret behov av Guds ledning
Där tror jag att vi befinner oss idag. Vi behöver be Herren leda oss. Vi behöver hjälp att se vad Jesus Kristus, som Herre för sin kyrka, vill med oss. En gudstjänst handlar om vem Gud är, och vad Han vill med oss, om att lovsjunga och ära Honom, för den frälsning som Han vunnit för oss. Det behöver vi hitta tillbaka till. Vi behöver få ta emot Andens kraft och liv, glädjen i Kristi seger över ondskan, att Han gör oss fria från synden och för oss in i Faderns gemenskap. Vi behöver lovsången och glädjen, frimodigheten i förbönen. Vi behöver få möta Herren själv i Hans nattvard. Det är då Gudstjänsten verkligen kan få ge liv och bära frukt. Låt oss be om att våra gudstjänster får vara sådana, och att det livet får fylla oss.

Himmelske Fader, tack att du öppnar vägen till det eviga livet och att vi redan här och nu får ta emot av ditt liv. Sänd ut din Ande över din Kyrka, och led oss, också idag. Förnya våra gudstjänster och låt det du ger i ditt Ord och dina sakrament få måtta våra själar. Genom Jesus Kristus vår Herre. Amen.