Jag har försökt formulera något om kyrkans kris i tidigare inlägg, inte för att gotta mig i det, utan för att jag tror det är en verklighet, som måste leda till analys och handling från kyrkans sida.
Man kan fundera på ett antal olika förluster för kyrkan i olika ”matcher”. Det är inte oviktigt att kyrkan inte lyckats möta de utmaningar som hon hamnat i med tillräckliga svar, men det som egentligen är mest oroande är egentligen kyrkans egen identitetskris. Vad är en kristen? Vad är en kristen kyrka? Vad är kyrkans uppgift, hennes kallelse om man så vill? Vad är med hennes ”unique selling point”?
Egentligen tror jag i anslutning till ledaren i KT tidigare att det är där vi måste börja jobba, och metoden är egentligen inget nytt. Det var ju exempelvis det som den rörelse som sedan kom att kallas ”Reformationen” handlade om, att återvända till kyrkans egna rötter, gå ”ad fontes”, till källorna. En kristen kyrka som förlorat sin identitet behöver arbeta med Guds Ord, Bibeln, vad den säger, eller rättare: Vad Gud säger oss genom den, och en studie av kyrkans bekännelse, både de gammalkyrkliga trosbekännelserna(alltså den apostoliska-, niceanska- och athanasianska trosbekännelsen) och de för de evangeliska/lutherska kyrkorna specifika bekännelserna: Den augsburgska bekännelsen och resten av svenska kyrkans bekännelseskrifter.
Kyrkan måste våga tro och leva på sitt eget budskap, både i församlingsliv och som kyrka. Därför måste varje ny generation kristna återupptäcka/upptäcka sin själ, trons grund, eller om vi så vill evangeliet. Så läs Guds Ord, fira gudstjänst, be tillsammans och studera! Dela med er av vad ni finner! Dela med er av tron, dela vad ni upptäckt av trons sanning! Vi måste våga leva på det vi funnit! Där börjar vägen framåt…