Förra inlägget om mission i Sverige blev ett av de mest klickade på den här bloggen, vilket jag tycker känns glädjande.
Mission är ett viktigt ämne, och i Sverige idag finns ett verkligt behov av Gud. Därför tänker jag inte släppa det riktigt än! Det pågår som sagt en hel del intressanta initiativ i olika delar av kristenheten i Sverige, och i västvärlden över lag, men jag tror att man först behöver beskriva något av själva grunden för kyrkans uppdrag. Detta är kyrkans identitet.
Kyrkan är allmännelig och apostolisk
Om vi läser den niceanska trosbekännelsen så bekänns faktiskt en del om kyrkan där, som jag förstår det är det en underrubrik till delen om den helige Ande, så att det som beskrivs är Hans fortsatta verksamhet i världen genom Kyrkan. Kyrkan beskrivs då som en, helig, allmännelig och apostolisk.
Vad gäller de två sista termerna så kopplas de ofta ihop med katolicitet, alltså lära och liv, apostolisk succession, ämbetssyn och kyrkliga hierarkier, men det finns andra delar av dessa begrepp, som förtjänas att lyftas fram när vi tänker kring mission.
Det allmänneliga, eller det katolska om man ska använda grundordet, har med Kyrkans universalitet att göra. Kyrkan har fått ta emot allt som är nödvändigt för frälsningen. Den tro som en gång för alla överlämnats till de heliga/den kristna kyrkan, innehåller allt en människa behöver veta för sin frälsning, ett nytt liv, en ny gemenskap och till slut det eviga livet. Kyrkan är också universell i att kallelsen gäller hela världen. Lukas tar fasta på Jesu Ord:
”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt. 8 Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” Apg 1:7b-8
Apostlarna får i uppgift, inte bara Judeen, inte bara Israels folk, inte bara blandfolken runtomkring alltså Samarierna, utan hela världen. Till jordens yttersta gräns går uppdraget.
Att kyrkan är apostolisk hör också samman med detta! Att vara apostolisk är för en kyrka inte bara en koppling tillbaka till apostlarna, kanske inte ens i första hand, utan snarare är detta apostoliska ett uttryck för att Jesus sänder sin kyrka in i världen. ”Som Fadern sänt mig sänder jag er”, säger ju Jesus.
Men Jesus säger detta inte bara någon enstaka gång, utan sändningen fortsätter. Vi har den för övrigt i det mer kända Matteus 28:
16 De elva lärjungarna begav sig till det berg i Galileen dit Jesus hade befallt dem att gå. 17 Och när de såg honom, tillbad de honom, men andra tvivlade. 18 Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. 19 Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn 20 och lär dem att hålla *allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.
Uppmaningen att gå ut är just en sändning, en uppmaning: ”Gå ut i hela världen”!
Kyrkan är utrustad!
Vi har fått ta emot något, nämligen frälsningen och ett nytt liv. Men också Guds egen närvaro ibland oss. Jesus talar i Matteus 28 om sin närvaro bland dem som tror på Honom, men Han ger också löftet om den Helige Ande! Jesus är verksam, det är därför Kyrkan måste vara det, för Han som har frälst oss vill också att andra ska få ta emot och uppleva et vi har upplevt.
Det är när den Helige Ande kommer över lärjungarna som Apostlagärningarnas bok i Bibeln börjar ta fart! Anden ger frimodighet att predika, kraft att göra under, griper tag i de som lyssnars hjärtan, utför underverk av olika slag, och framför allt skapar tro på Jesus.
Kyrkan är alltså kallad att leva i detta nya, i den gåva som den helige Ande är, så att Han kan verka genom oss. Han är vad Fadern har lovat.
Var står Kyrkan idag?
Jag nämnde innan om olika initiativ, och jag hoppas verkligen hinna komma till det i senare bloggar, men vi måste slå hål på lite myter först. Mission, detta att leva i Jesu uppdrag och dela Honom med andra, är inte i första hand manifestationer på gator och torg, utan ett liv levt tillsammans med Jesus.
Jag hörde för ett tag sedan ett citat som grep tag i mig, i en predikan. Jag tror att det var den amerikanske väckelsepredikanten Leonard Ravenhill, men jag är lite osäker.
”The World is not waiting for a new definition av Christianity, it´s waiting for a new demonstration of Christianity.”
Därför är mission kyrkans väsen, att dela Jesu nöd för den här världen, att dela Jesu kärlek till den här världen, och att dela Jesu ingripande i den här världen. Vi är inte till för oss själva enbart. Vi har fått en gåva som vi kallas att ge vidare, att förmedla att ”Ge som gåva vad vi fått som gåva”. Drivkraften måste därför vara kärlek till Gud och kärlek till människor.
Hur utrustar vi oss för att älska? Vi umgås med Honom som älskat oss först! Lärjungarna som mött Jesus på vägen till Emmaus sa till varandra ”Brann inte våra hjärtan när Han talade till oss.” Inget har förändrats sedan dess. När vi kommer till Jesus så får vi en ny längtan, ett nytt fokus, en förnyad tro. Där kan vi fyllas av Andens liv, och det är tänkt att levas. Vi är kallade att älska människor, be för dem som förföljer oss, leva ut Guds rike, i förbön, i goda gärningar och i omsorg om alla de människor som Jesus både skapat och dött och uppstått för.
Kyrkan mäter därför inte framgång genom att ha bra statistik i första hand, eller bra besöksfrekvenser, utan genom att människor blir gripna av Jesus, frälsta och omformade av Honom. De omformningen behöver vi som kristna få ta emot varje dag, den källan behöver vi ständigt återvända till.
Vad blir då konsekvenserna av detta?
Vi behöver ställa oss jobbiga frågor. Teologiskt: Är vi centrerade kring vad Jess gjort? Har Hans kärlek fått drabba oss? Lever vi i tron på att Han lever och är verksam idag? Men också praktiskt: Är våra kyrkor mest intresserade av oss själva, vi som redan är med? Blundar vi för nöden som finns omkring oss? Tror vi att Gud kan använda oss?
Poängen med att ställa sådana frågor är inte att kasta ut allt vi har. Mycket är bra i våra kyrkor, men samtidigt finns det i alla grupper en risk att bli färdig och nöjd, en risk att tro att nu är vi framme och klara och därmed att vi slår oss till ro. Så länge denna världen består, så består också uppdraget och löftet om Jesu närvaro. Jesu inställning har inte förändrats, samma sak Jesus sa om sig själv i Lukas 4 är lika aktuellt nu:
16 Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, 17 och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:
18 ”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig
till att predika glädjens budskap för de fattiga.
Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna
och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet *
19 och predika ett nådens år från Herren.”20 Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. 21 Då började han tala till dem: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.”