Här kommer två länkar om lidande kristna. Den ena är av Nuri Kino(A demand for action) och den andra av Svante Lundgren som är religionsforskare.
Kinos text är snarast ett rop på hjälp. Ett vittnesbörd om hur Syrianer/Assyrier lider under daesh förtryck. Läsvärd men det skär i hjärtat. Att behovet av hjälp och internationellt ingripande är akut råder det inget tvivel om. Läs Kinos text här.
Svante Lundgrens text är mer principiell. Det handlar om kristna som världens mest förföljda religion. Skälen till detta är olika, och detta med kristna som lider för sin tro är komplex. Läs gärna hela texten här.
100 miljoner(!) kristna lever i risk/hot om förtryck. Ett hundra miljoner. 80 procent av dem som utsätts för förföljelser på grund av sin tro är kristna. Det är hissnande siffror. Det intressanta med Lundgrens text är att det ger kopplingar bakom: ibland är det klassisk religiös förföljelse det handlar om. Kristna som förföljs för att den kristna kyrkan växer och andra vill stoppa dem. Men det som också framgår är att kristna sätter sig i fara för att andra ska kunna få ett bättre liv. Om du inte har möjlighet att läsa hela Lundgrens text så kommer här ett utdrag:
Allen för en lång diskussion om hur man ska definiera en kristen martyr. Att den katolske biskopen Luigi Padovese i Turkiet dödades på grund av sin tro är uppenbart: han knivhöggs och halshöggs i juni 2010 av sin chaufför medan denne ropade ”Allahu Akbar”. Men hur är det med den katolska nunnan Lukrecija Mamic och lekmannen Francesco Bazzani som dödades i samband med ett rån i Burundi i november 2011? Rånarna drevs inte av hat mot den kristna tron och de båda dödades inte för att de var kristna. Men frågan är varför syster Lukrecija och Bazzani fanns på ett kloster i Burundi. De hade lämnat ett bekvämt liv i Europa för att jobba med föräldralösa och hiv-smittade barn i ett av världens fattigaste länder. Det var deras kristna tro som gjorde att de fanns på en för dem farlig plats.
Allen driver hårt tesen att då man bedömer vem som är martyr ska man inte bara fråga efter motivet hos dem som dödat, utan också efter varför offren fanns där de fanns. Ett annat exempel: När den protestantiske pastorn Dritan Prrojs farbror dödade en ung man förändrades hela hans familjs liv. I norra Albanien tillämpas fortfarande blodshämnd och mördarens familj var nu illa ute. Pastor Dritan flyttade till London, men återvände snart eftersom han upplevde att hans församling i Shkodra behövde honom. Han var medveten om riskerna, men gjorde ändå detta val. I oktober 2010 dödades han av brodern till den person som hans farbror tidigare hade skjutit. Den 34-årige tvåbarnsfadern dödades inte för att han var kristen, utan för att hans släkting hade begått ett brott. Men det var hans kristna tro som var orsaken till varför han valde att försätta sig i en riskabel situation.
Nu tänker jag så här: detta är våra bröder och systrar. Vad kan vi göra? Där vill jag slå ett slag för Open Doors, en organisation som verkar för att hjälpa den lidande kyrkan, liksom organisationen Martyrkyrkans vänner. För den konkreta situationen i Syrien och Irak finns ADFA som Kino brinner för. Vi kan kanske inte göra så mycket var och en, men vi kan stödja organisationer som arbetar med detta. Vi kan dela med varandra att det faktiskt ser ut så här. Blir fler medvetna om det så kan vi påverka.
Vi kan också konkret be för den lidande och förföljda Kyrkan runtom i världen, och vi kan stötta ekonomiskt och praktiskt.
Vad tänker du? Vad kan vi göra? Dela gärna tankar i kommentarsfältet!