Med jämna mellanrum kommer det samtal och diskussioner om människosyn. Idag läste jag i dagen om pingstvänner som blir svenskkyrkliga präster och den självkritiska frågan om de inte ryms i pingst. Läs den här.
Kristen människosyn har många komponenter, en av dem är att vi skapats till Guds avbild, ”nästan till en Gud”(ps.8). Och likväl kallas vi i Efesierbrevet för ”vredens barn, vi som de andra”.
Människan bär på en skada, på teologiska ”arvssynd”.
Augsburgska bekännelsen(grunddokument för Svenska kyrkan) kallar arvssynden för en sjukdom, alltså en skada.
Vi är alla skadade, bär alla på fel och brister.
Därför är Jesus så viktig och så befriande. Läs Lukas 4
Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet: ”Herrens Ande är över mig,ty han har smort migtill att predika glädjens budskapför de fattiga.Han har sänt mig för att ropa utfrihet för de fångnaoch syn för de blinda,för att ge de betryckta frihetJes 61:1f, 3 Mos 25:10. ” ”och predika ett nådens år från Herren.” Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då började han tala till dem: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.” (Lukasevangeliet 4:16-21 SFB)
Jesus är allt detta för oss som tror!
Vad spelar detta för roll för våra gudstjänster?
Jag tycker att människosynen som uttrycks i Predikaren 3 kap. är anslående väl uttryckt:
”Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren.”
Märkligt, men samtidigt befriande, att en människosyn så avvikande från den kristna faktiskt fått lov att rymmas mellan bibelpärmarna.