Konservativ

Vad tror jag på?
Jag är det som ibland brukar kallas för en konservativ kristen. Jag tror att på den Treenige Guden, jag tillhör Honom, jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, den evige Guden som blivit människa för att frälsa oss människor. Jag tror att alla människor är skapade som Guds avbild, som man eller kvinna, för att återspegla något av Gud och ta hand om denna världen på Hans uppdrag. Jag tror att alla(!) människor är syndare. Alla människor har syndat och gått miste om härligheten från Gud, som Bibeln beskriver det. Därför tror jag också att alla människor behöver Guds frälsning i Jesus Kristus. Därför döper jag frimodigt barn, predikar omvändelse och frälsning i Jesus Kristus, därför är det fantastiskt att som kristen och som präst få fira gudstjänst, fira mässa och ta emot vad Jesus har gjort om och om igen. Som kristen vill jag också att mitt liv på alla sätt ska få formas av Guds Ord, så att jag lever efter Hans vilja och pekar på Honom med mitt liv. För Ordet är ett nådemedel, ett medel genom vilket Jesus konkret vandrar ut ur Bibelns sidor och in i mitt liv. Detta är omöjligt utan den helige Ande, men Han har blivit utgjuten för att leda dem som kommit till tro på vandringen genom livet som Jesu lärjungar, Guds Kyrka i världen. Jag tror att jag inte är kallad att följa Jesus på egen hand utan tillsammans med andra, jag tror att Gud vill föra oss kristna allt närmare varandra och hjälpa oss att leva som Hans folk i världen, för att vi också ska kunna uppmuntra och hjälpa varandra. Jag bekänner mig som en del av den världsvida Kyrkan, den som sträcker sig över alla kontinenter, som ger mig syskon i tron i allt från Korea till Argentina, eller Mellanöstern. De är alltså mina bröder och systrar, för var och en som tror på och bekänner Jesus är min bror, syster och familj. Detta betyder att jag funnit något, jag är en finnare, och en som blivit funnen av Gud! Han har gripit mig och inte släppt mig. På intet sätt gör detta att livet är glasklart och tydligt. Det är inte alltid lätt att leva eller veta hur man ska tackla olika situationer, men det är just i dessa lägen som tron är en tillgång, en styrka, för Gud har lovat att aldrig någonsin överge mig, eller sin Kyrka som jag är en del av. Och också i min nöd och kamp så vill jag leva för att Gud ska få ära och glädje av mitt liv, Soli Deo Gloria!

Konservativ kristen?
Talet om konservativ kristendom kan associeras med olika saker. Politisk konservatism kanske är den vanligaste missuppfattningen. En lite elakare är att den som är konservativ kristen är en bakåtsträvare, eller en som är rädd för det som är främmande eller bara bokstavstroende.

Konservativ är egentligen en lite olycklig betäckning inte för att jag inte står för allt detta och mer, men för att det för många för tanken till annat än till det som är trons kärna! Jag är inte konservativ för att jag är bakåtsträvande utan för att det är den form och det liv som jag upplever som den naturligaste konsekvensen av Jesu ingripande och kallelse i mitt liv. Det är ju också detta jag som präst lovat att vittna om, den Gud som griper in, som ger frälsning i Jesus Kristus, det är om Honom jag ska predika och undervisa utifrån Hans Ord. Jag vill helt enkelt ge det jag fått som gåva av Gud vidare, så rent och klart som det bara är möjligt!

Att hålla fast!
Jag vill hålla fast vid det som Jesus gett mig, inte krampaktig eller kärlekslöst, utan för att det är här jag själv funnit frälsning, förlåtelse och liv. Därför strävar jag som kristen och präst efter att utgå från Guds Ord, studera det, ta till mig det, leva det och ge det vidare.

Vi som är konservativa kristna har alltså, menar i alla fall jag, inte som utgångspunkt att sätta dit människor, peka finger och visa på fel, utan att visa på evangeliet, vad vi funnit, hålla fast vid det och hjälpa andra att göra detsamma! Det är här livet, kraften och hoppet finns, och jag håller fast vid detta för att det är det som jag förstår som den bästa vägen framåt!

Det innebär också att jag strävar efter att hålla fast vid och förstå även det som inte är ”modernt”, som ”tidsandan” just nu menar och står för. Strävan är att finna Guds grundplan. Säger alltså någon att synden inte är vårt största problem så kan jag inte hålla med, för Jesus själv pekar på synden och hur Han kommit för att frälsa oss från den, återförena oss med Gud. Givetvis innebär det inte att jag har rätt att säga att någon annans synder är värre än mina. Eller att någon annan är bättre eller sämre på grund av hur den personens kamp ser ut. Men Jesu frälsning för oss från synden, den är så grundläggande och så viktig, att det är den enda punkt som en människa kan bygga sitt liv på.

Gå därför ut – missionsbefallningen som grundinställning
Det som vi som kristna har tagit emot genom Jesu Kristi död och uppståndelse är så livsviktigt och så avgörande att det med nödvändighet präglar våra liv. Jesus har frälst mig, därför vill jag ägna resten av mitt liv åt att tjäna Honom, och denna kallelse menar jag är grundläggande för alla kristna, där vi är. Där ska vi vittna om Jesus, peka på Honom och leva med Honom! Därmed inte sagt att den normala kristna inställningen bör vara att alla ska dela ut traktat och knacka dörr. Tvärtom, finns Jesus i ditt liv, låt det då få märkas, i omsorg och förbön för alla människor, i ord om vad Han gjort för dig, i gemenskap med människor, i handling. Där visar sig Guds rike, i att Han börjar regera i mig.

Därför kallas vi som kristna att älska människor, visa kärlek i ord och handling, och särskilt till de som är på botten – andligt, socialt eller anseendemässigt. Det kan visa sig på olika sätt i en församling, i en enskild kristens liv och i en kyrka.

Antjes svar en gång till
Nu kommer vi fram till det som startade de här funderingarna. Brevväxlingen mellan Maria Landgren och Svenska kyrkans ärkebiskop Antje, i tidningen Dagen. Antje menade att Maria var välkommen, hon fick vara kvar, som konservativ. Vår Kyrkas bekännelse beskriver att allt detta som jag nämnt ovan(och benämnt som konservativ kristendom) finns hos henne, i de tre stora trosbekännelserna och i den specifikt lutherska bekännelsen: Den augsburgska bekännelsen.
Vår kyrka bekänner sig alltså i sina grundläggande dokument till detta, men hur är det i praktiken, och det är hr som det ska bli spännande att se vart Svenska kyrkan tar vägen. Det har talats om åsiktskorridåren i samhället och i kyrkan. Det är egentligen allvarliga frågor, framför allt om det betyder att vi inte får hålla fast vid och ge vidare det som jag nämnt ovan.

Min spontana reaktion var att jag blev glad, om än inte helt stillad i min oro, av Antjes svar, men jag har kval en molande känsla av att det också från Svenska kyrkans toppnamn krävs mer än bara fina ord: Vill våra biskopar och högre förtroendevalda att vi som tror på detta sätt ska bidra till kyrkan i Sverige? Eller är det bara vackra ord? Det återstår att se, och det kan jag mänskligt sett inte påverka så mycket, men:

Jag vet i alla fall vad jag vill! Jag vill vittna om Jesus i den här kyrkan. Jag har döpts in i denna kyrka, för att leva tillsammans med Jesus Kristus här, jag har letts in i trons värld, jag har konfirmerats och upptäckt nattvarden och börjat fira mässa för att växa i tron på Jesus. Allt i denna kyrka. Jag har fått upptäcka Guds Ord, suttit otaltiga kvällar och fått undervisning och fördjupning, jag har försökt ge vidare vad jag fått.

I denna kyrka har jag också upplevt att Jesus själv ville att jag skulle ta ansvar, Han kallade mig till präst. +Carl axel Aurelius bekräftade den kallelsen och vigde mig till präst för att tjäna Kristus i Svenska kyrkan, som en del av Kristi världsvida Kyrka. Jag tror att Gud vill ha mig här, tillsammans med många av er andra!

Den viktigaste frågan är inte: Vad vill den och den människan med mig? Den viktigaste frågan är vad vill Han? Vad vill Jesus Kristus med dig och ditt liv, med oss som kristna. Det utgår allt annat från. Är vi där Han vill att vi ska vara, och är vi tillsammans med Honom, då är vi rätt!