När jag nu har ägnat några dagar åt att vara hemma och vara sjuk(vilket jag förövrigt är rätt så trött på vid det här laget) är att jag hunnit båda läsa en del, men framför allt se rätt så mycket på film. Här är en tanke som dyker upp med jämna mellanrum, som jag tror har sitt ursprung hos J.R.R. Tolkien (författaren till bl.a. ”Sagan om Ringen”, ”Silmarillion” och ”Bilbo – en Hobbits äventyr”). Alla de stora sagorna och berättelserna kan bära något som kan göra det tydligare för oss att se meningen med livet, de kan alltså uttrycka något om Gud, mening, sanning, kärlek, trofasthet och andra goda saker, ibland till och med i form av en frälsare. De kan så att säga illustrera evangeliet om Jesus Kristus, eller åtminstone ge pusselbitar som hjälper oss att greppa något. Här kommer nu några bilder som jag tänker kan ge någon inblick i Jesus och den kristna tron(därav blogginläggets titel). För övrigt gäller detta givetvis inte bara filmer, utan även sagor, poesi, litteratur överlag, romaner av alla möjliga genrer och så vidare…
Aragorn – eller konsten att följa Jesus
Om vi börjar med Aragorn, ur Tolkiens egen Sagan om Ringen, så är han en tydlig Kristusfigur. Det som är intressant med honom är nog egentligen hur han visar att de andra, de som han leder och beskyddar från början inte vet vem han är.
Från början ser de en ”utbygdsjägare från norden”. Han ger snarare ett skrämmande intryck. Väl illustrerat i filmatiseringen när han på värdshuset i Bri mest ser ut som någon som kanske snarare är en fara för de fyra hoberna på flykt än någon som skulle hjälpa dem. Men när Frodo, Sam, Merry och Pippin följer med Aragorn, så märker de att här är ”Aragorn, son av Aratorn – rättmätig arvtagare till Gondor”. Han tar också sitt ansvar, rider mot kriget, för att bekämpa Mordors ondska och ta sin rättmätiga plats på tronen i Minas Tirith.
Tänker vi lite vidare så kanske detta kan vara en bra bil för att komma till tro på Jesus Kristus. Först ser han ut som en snickare som sadlade om och blev predikant, kanske kan det finnas något skrämmande med honom, men ju mer vi ser vem han är dessto tydligare blir det att här är något unikt ”Ordet som blev kött”, Messias den levande Gudens Son.
Gandalf – från död till liv
Gandalf syns väl egentligen hela tiden vara en tydlig bild av ”ett sändebud från en annan värld”. I böckerna blir det nästan tydligare hur han och de andra trollkarlarna i Midgård är ditsända som ett slaks väktare att skydda befolkningen. Så även Radagast och Saruman. Men till skillnad från Radagast, eller Saruman som antingen drar sig undan från konflikt med ondskan, eller lockas av dess makt, så går Gandalf i närkamp med ondskan. Kanske tydligast i Morias gruvor. Balrogen som dvärgarna väckt är en slags urtidsdemon, en slags personifiering av ondskan. Två saker visar här Gandalf som en Kristusfigur: Han ställer sig på bron och kämpar mot balrogen. ”You shall not pass!” Han är Kristusfiguren som kämpar mot och besegrar ondskan. Det är en kostsam kamp. Han faller ner i avgrunden tillsammans med demonen. De kämpar, och han segrar. Men även en andra aspekt blir här tydlig. Hans efterföljare, ringens brödraskap, ser honom dö, falla ner i avgrunden med balrogen. De sörjer honom, de tror att all hopp är ute. Bilden ovan är dock hämtad från hans möte med Aragorn, Legolas och Gimli, när han inte längre är Gandalf den grå pilgrimmen, utan Gandalf den vite, han som segrat, och som kommit åter till de levandes land.
Men det är inte bara Kristus som framställs på det här sättet. Även livet som kristen kan gestaltas. Ett bra exempel är Sam Gamgi:
Samwise Gamgi eller ”bara Sam” är en fantastisk bild för en trofast vän. Han följer sin husbonde Frodo. Han bär honom, han kämpar för honom och lämnar aldrig hans sida.
Här visas faktiskt något av livet som kristen. Sam bär med sig alvbrödet Lembas, ger det till Frodo, ger honom nytt hopp och ser till att han inte lämnas ensam. På vägen in i Mordor för att förstöra härskarringen så är det flera gånger han som genom sin trofasthet för vandringen vidare. Kanske tänker någon att man hellre borde hålla fram Frodo som en Kristusfigur. Det kanske man kan göra, men här tänker jag att det finns något i Sams beteende som är en lärdom eller en förebild för kyrkan. Kyrkan är att pilgrimsfolk med en uppgift, att breda ut Guds rike. Detta gör hon mitt ibland ondska och svårigheter. Det är just där kallelsen finns och ska levas ut. Om Sam hade stannat i Fylke hade Frodo aldrig kommit till Domedagsberget. Han hade aldrig kunnat förstöra ringen. Men Sam bär honom, uppmuntrar honom, ger honom mat i form av Lembas, kämpar när de möter den jättelika spindeln på vägen in i Mordor. Kyrkan som kämpar i bön, som inte slutar att göra gott, som inte ger upp även när allt hopp är ute, som ”bär med sig Elendils ljus” ända in i mörkrets hålor. Jag påstår inte att vi kristna alltid är så här, jag menar att här finns en bild som beskriver något av kyrkans kallelse, som visar hur vi kristna ska vara mot varandra, i förbön, goda gärningar, kärlek, trofasthet, kamp mot ondskan, i ovilja att böja oss under mörkrets herre, i hoppfullhet.
I Tolkiens böcker lyser om och om igen detta med tron fram. Men det gäller inte bara honom. Om inspirationen rinner till kanske jag kan skriva något mer om det. Det jag i alla fall tror vi kan lära oss är att bilder ur all form av kamp mot ondskan kan visa oss något av Guds vilja att rädda oss.