Jag lovade alltså några bloggar om varför jag älskar Kyrkan. Egentligen, när man vänder och vrider på det så är det främsta skälet att jag älskar Kyrkan, inte Kyrkan själv, utan vad jag har fått och blivit en del av genom Kyrkan. Det låter lite kryptiskt, jag vet, men vad jag menar är detta:
I Kyrkan har jag fått lära känna min Herre och Frälsare Jesus. Jag älskar Honom, och därför älskar jag också Hans Kyrka. Detta är ingen engångshändelse, även om jag kan plocka ut olika perioder i mitt liv när Jesus talat tydligare, innerliggare och allvarligare, eller perioder när Han konkret sänt mig till människor, eller tvärt om sänt människor i min väg.

Jag tänkte dela en tanke i denna bloggpost:
När man som jag fått tron sedan barnsben, så är det viktigt detta med tron, det är en del inte bara av mitt liv, utan också genom familjens liv och av tillhörigheten till en församling och mycket av vardagen präglas av detta. Men någonstans behöver detta bli mitt eget, inte bara någon annans som jag hakar på. Det präglade mig att be aftonbön varje kväll med familjen, och kanske ännu mer att se mamma och pappa stänga in sig varje morgon innan jobbet och be morgonbön. Att se deras exempel sporrade verkligen någonting hos mig.
Men för min del så fanns det en del i detta som var en personlig kamp. Jag kunde så mycket av vad tron handlade om. Jag kunde böner och sånger och Bibelberättelser. Men när man blir tonåring så vill man, eller i alla fall jag, att det ska bli ens eget. Jag kan inte tro för att jag växt upp i ett sammanhang, och kunde spelreglerna, det räcker inte. Därför såg jag mycket fram emot mitt konfirmationsläger, och blev gruvligt besviken. Jag kunde redan innehållet jag fick, jag visste det mest(jag säger det inte för att skryta på något sätt, utan för att jag inte var där för mer kunskap i första hand, utan jag ville möta Jesus). Vänner från församlingen åkte på andra läger och verkade glada, de hade fått något som jag missat. Det var omtumlande och frustrerande. Jag ska inte kommentera allt för personligt, men jag minns att jag grät, för jag var så besviken.
Men sedan fick jag möjligheten att åka på ett läger. Sommaren efter konfirmationslägret. Jag minns att prästen predikade om Jesus. Återigen, det var inget nytt just i den predikan, men det var verkligen stort, för på något sätt så förstod jag att det handlade om mig, att Jesus vill rädda mig, möta mig. Prästen, Anders-Petter Sjödin, bad sedan den som ville att Jesus skulle vara en del av deras liv ställa sig upp. Jag satt i kyrkbänken i Kungshamn. Kyrkan var full av ungdomar i min ålder och äldre. Men jag förstod att det gällde mig, att Jesus ville vara en del av mitt liv. Jag ville att det skulle vara så, så jag ställde mig upp(fast jag blundade hela tiden från det att jag reste på mig tills jag satte mig ned). Jag föll inte ihop då, jag fick ingen uppenbarelse, men det kom in en visshet i mitt hjärta. Herren Jesus grep tag i mig i den stunden, och de har format resten av mitt liv, inte därför att jag bestämde mig för att tro(jag trodde innan, och jag trodde efter) men det var personligt, Jesus kom till mig, gjorde något med mig, och det präglade mig.

Jesus har bevisat sig vara värd att följa. Listan på ingripanden från hans del kan göras lång. Detta som jag nämnt ovan präglade mig, men också andra tillfällen är viktiga. Jesus är verkligen den stora grejen med Kyrkan. Och detär jag glad och tacksam för. Jesus har visat sig för mig, i personlig bön och andakt, i famlijen under uppväxten, genom söndagsskolan och gudstjänster, ungdomsgrupp och Credogruppen ”Fisherman´s friends” på gymnasiet, eller i församlingen under studenttiden. Tänk alla de människor som bett för mig, de som berättat om Jesus i olika sammanhang. Tack!

Därför älskar jag Kyrkan för hon har gett mig Jesus Kristus, min frälsare.