Inte bara musikerna – prästkritik mot Kyrkohandboksförslaget

Jag skrev tidigare om musikernas protester mot arbetet med Kyrkohandboken, här kommer nu en fortsättning. Jag har skrivit på följande kritiska upprop av präster i Svenska Kyrkan som inte heller kan ställa upp på arbetet med den nya Kyrkohandboken. Musikernas kritik var grundläggande, och jag menar för egen del att det samma gäller för min och många andras kritik av både arbetsprocessen med Kyrkohandboken och själva texterna. Jag har själv skrivit på det här uppropet, därför att jag inte kan stå för innehållet i försökshandboken, just utifrån att jag avgett löften om detta: Att rent och klart förkunna Guds Ord och rätt förvalta sakramenten. Gudstjänstens utformning och formuleringar ska, som jag skrivit tidigare, vare ett uttryck för Kyrkans bekännelse, lära och tro, inte tvärt om. Ni finner uppropet här:

Prästupprop om Kyrkohandboksförslaget.

Jag har inte själv formulerat själva uppropet, men jag skriver under det, för att jag tror att nuvarande förslag till kyrkohandboksförslag, om det antas kommer att skada Svenska Kyrkan, och göra hennes uppgift att ge evangeliet till alla som vill lyssna svårare. Så här är uppropet formulerat:

I Svenska kyrkan pågår arbetet med att ta fram en ny kyrkohandbok. Ett förslag har presenterats och prövats i ett stort antal församlingar. Vi som undertecknar denna lista är präster i Svenska kyrkan. Vid vår prästvigning avgav vi löftet om att stå fasta i kyrkans tro, att rent och klart förkunna Guds ord så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, liksom att rätt förvalta sakramenten. På grund av dessa löften kan vi inte bifalla föreliggande handboksförslag.

Vi finner att delar av förslaget bär en teologi med alltför vag förankring i Bibeln och i vår kyrkas bekännelse. Många av förslagets ordalydelser förkunnar inte Guds ord rent och klart. Vidare är förslaget en undermålig bärare av den liturgiska traditionen vilket försvårar möjligheten att rätt förvalta sakramenten. Handboksförslaget tar dessutom ett steg bort från den ekumeniska väg som präglat Svenska kyrkan sedan 1900-talets början och som är en del av vår kyrkas identitet.

Min kritik mot kyrkohandboksförslaget har jag skrivit om i tidigare inlägg här på bloggen, men kort sammanfattat så kan man säga så här: Kyrkohandbokens uppgift är att uttrycka vår bekännelse, tro och lära som kristna, inte tvärt om. I Kyrkan brukar det sägas att lex orandi, lex credendi. Som vi ber, så tror vi. Eller bönens lag är trons lag mer ordagrant. Alltså: Hur en kyrka formulerar sig i sina gudstjänster uttrycker inte bara olika godtyckliga alternativ, utan en kyrkas bekännelse, lära och tro. Att ändra formuleringar kan alltså inte bara vara en smaksak, utan kräver finess och stort teologiskt och språkligt arbete. Det är alltså inte minsta gemensamma nämnare som ska hittas, utan ett uttryck för vad kyrkan faktiskt bekänner.

Vidare menar jag att direktiven varit missvisande. Kan vi verkligen byta ut hur vi prata om Gud? Kan vi verkligen besluta oss om att sluta bekänna Gud Fadern, eller sluta kalla Sonen för Herren. Jag menar att hela arbetet måste tillbaka till ritbordet, och precis som gällande musikernas upprop så behöver ses över och redovisas vilka som utför arbetet och varför. Varför finns exempelvis inte de som lett aKFs arbete med sina två senaste Missalen med? De får ju ändå räknas som något av experter? Framför allt Christer Pahlmblad som ju just är expert på detta och faktiskt formulerat ett svar och förslag på hur en Kyrkohandbok skulle kunna utformas. För den intresserade kan man läsa mer här.

Till sist vill jag också lyfta fram bristen på ekumenisk samsyn i förslaget. Vi går, som också nämns i prästuppropet inte närmare våra systerkyrkor, utan längre ifrån.

Kyrkohandbokens arbetsgrupp har inte visat någon vilja att hörsamma musikernas kritik, kanske är det så också med detta initiativ, men jag hoppas att vi ska kunna visa att vi faktiskt är rätt så många som inte kan tänka oss att använda det här förslaget.

I Kristus

Johan