Grejen med Kyrkan

Vad är det egentligen? Kyrkans grej? Har hon något som är unikt för henne själv? Ja, påstår vi som kristna, i allra högsta grad! Hon har fått ta emot något som är unikt för just henne. Detta något är hennes själ, hennes väsen.
Det är inte de fina byggnaderna, kyrkorna, kapellen och katedralerna, men de pekar på detta något.
Det är inte musiken, psalmerna, lovsångerna, koralerna och körverken, men de pekar på och lovsjunger detta något.
Det är inte hennes goda gärningar, mot de små och svaga, mot de fattiga och ulämnade, mot de trasiga och tilltufsade, men de pekar på och får sin kraft från detta något.
Det är inte alla de underverk, helanden och övernaturliga händelser som skett genom kyrkans historia, men de pekar på detta något.
Det är inte alla de fina verksamheter, barngrupper, sykretsar, kurser, konfirmandgrupper och alphasamlingar som hon genomför, men de pekar på och ska undervisa om detta något.
Det är inte den missionsiver och viljan att dela det man funnit som är hennes själ, men alla de försök att ge detta något vidare pekar på hur stor hennes skatt är.
Det är inte i hennes gudstjänster, även om det är där, i Guds Ord, i Hans sakrament, som vi kan upptäcka det som är hennes själ, för de är ett möte med den levande Guden själv.

Jesus talar om Guds rike som en skatt i en åker. En skatt som någon funnit som han finner värd att sälja allt han äger för att kunna köpa. Han säljer allt och köper åkern. Så viktigt är det han funnit. Kyrkan har funnit något, tagit emot något, fått en skatt att förvalta och ge vidare, en skatt som märkligt nog aldrig sinar.

Den skatten är Guds egen Son.

4Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, 5för att han skulle friköpa dem

När tiden var inne skedde undret, Gud blev människa, Universums Herre tog sin boning ibland oss. ”Ordet blev kött och bodde bland oss.” Bibeln beskriver det, klart och tydligt: Jesus är Guds Son, född av jungfrun Maria, med trosbekännelsens ord: ”avlad av den helige Ande.”

Så sker det största i världshistorien, det som för all framtid förändrar allt. Gud blir människa, Ordet som skapade världen blir kött och kulmen i Guds frälsningsplan, Guds eviga rådslut(Ef. 1) slår in med full kraft. Därför bekänner vi också hur Guds Son pinas under Ponitus Pilatus, dör, blir begraven, stiger ner i dödsriket och uppstår. Detta är vår skatt! Vår glädje! Vi har en frälsare! En frälsare, som är Herre över liv och död, som kan ge oss sin frälsning, ställa oss rätt med Gud, ge oss evigt liv!

Detta har kristna i alla tider fått upptäcka och ta emot! Frälsningens evangelium! Gud som griper in, som visar sitt Fadershjärta, som frälser en värld som vänt Honom ryggen!

I Romarbrevet 5 skriver Paulus:

8Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. 9Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. 10Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. 11Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen.

Gud bevisar sin kärlek till oss genom detta fantastiska som skett i Jesus Kristus! Vill du se Guds kärlek, så titta på Jesus, Han som blivit människa, som dött som uppstått och som möter oss idag, med samma löften, samma försoning, samma frälsning! Ingen människa kan mäta sig med det! Det finns ingenting större än att få upptäcka, tro på och leva av detta!

Det är därför som det som skett de senaste dagarna har varit så uppslitande för många kristna i Sverige. Föddes Jesus av en jungfru? Om inte, är han verkligen Guds Son? Är inte vår tro att Gud kan gripa in och göra under? Ger Jesus en sannare bild av Gud än Mohammed? Om Han verkligen är Guds Son, är det då inte en ickefråga? Jesus säger själv ”Den som har sett mig har sett Fadern.” i Joh. 14:9.

Jesus Kristus är Guds Son,

”Gud av Gud, Ljus av Ljus, Sann Gud av Sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmeln och tagit mandom genom den helige Ande, av jungfru Maria och blivit människa.”

Om Han inte hade varit det, hade Han då varit värd att följa, tro på, leva för, dö för, som kyrkan gjort under snart 2000 år.

Därför gör det ont när vi har haft ärkebiskopsval. Det jag har funnit är Sanningen, i singularis med stort S. Han som enligt sina egna ord är den enda vägen till Fadern.
Min fråga är: Var är skatten? Var är det som är värt att leva och dö för? Var är Jesus Kristus bland alla fina ord som sägs? Låt oss inte tappa bort vår själ…