15När Josefs bröder tänkte på att deras far var borta sade de: ”Kanske Josef hyser agg till oss och vill ge igen för allt ont vi har gjort honom.” 16Därför skickade de bud till Josef och lät säga: ”Innan han dog bad din far 17att vi skulle säga till dig: ’Vi ber dig förlåta oss, dina bröder, vår synd och skuld. Vi har gjort dig mycket ont.’ Så förlåt oss, din fars Guds tjänare, den synd vi har begått!” Vid dessa ord brast Josef i gråt. 18Sedan kom också bröderna själva och föll ner inför honom och sade: ”Vi är dina slavar.” 19Men Josef sade till dem: ”Var inte rädda. Jag är ju inte Gud! 20Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Han ville göra det som nu har skett och därigenom bevara många människor vid liv. 21Var inte rädda, jag skall sörja för er och era barn.” Så talade han lugnande och uppmuntrande till dem. 1 Mos. 50:15-21
Detta är slutet på berättelsen om Josef i 1 Mosebok. Berättelsen i sin helhet är en mäktig historia, både om människans hårdhet, lidande i denna världen, och om Guds trofasthet och godhet. Josef säger: Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Han ville göra det som nu har skett och därigenom bevara många människor vid liv. Kan vi säga samma sak? Hur kunde Josef säga så?
Josef hade själv fått se livets baksidor. Han hade misshandlats av sina bröder, slängts i en brunn, sålts som slav till Egypten av sina egna bröder. En av hans bröder säger: Vi såg ju ångesten i vår broders ögon. De såg, och utlämnade ändå sin bror. Josef fann sig, var en trogen och noggrann arbetare och fick förtroende, men blev falsk anklagad för att försöka förföra sin husbondes hustru och kastas i fängelse. I fängelset får han på nytt förtroende, för han är trogen också där. Några av hans medfångar får drömmar, och Josef får en uttydning av drömmarna från Gud. Men när en av dem som drömt släpps från fängelset glömmer han bort Josef. Det är inte förrän långt senare när farao får en dröm som Josef kallas till farao och slipper ut ur fängelset.
Alltså hade Josef smakat på lidande i livet. Misshandlad, såld av sina bröder till slav, falskt anklagad i fängelse och bortglömd. Ändå, när allt vänt till gott, så ser han Guds hand, Guds handlande, i sitt eget lidande.
En viktig poäng: lidandet i sig är inte gott. Det bröderna gjorde och ville var ont, men Josef försonas med dem, inte ”som om inget hänt”. Det var verkligen ont, men Gud har i sin godhet använt till och med den ondskan. Han har bevarat många människors liv, genom att låta det lidande som Josef genomgick bli till välsignelse! Detta är en av anledningarna att Gud kallas för Herren! Herren är verkligen herre över denna världen. Inte så att allt som sker är sådant som Gud vill, men så att Han faktiskt styr historien mot ett mål, att Han använder till och med det som var ont.
Här, just i detta, visar sig Guds hjärta, Guds inställning till sin skapelse. Här ser i att Han är Fadern som älskar sin skapelse, Herren som vill låta det goda segra, också i lidandet och ondskan. Detta blir allra tydligast i Hans egen Son. När Guds Son kommer till världen, då kommer Han som en Josef. Utlämnad till ondskan, bärandes ondskans tyngd. Gud är inte neutral inför ondskan. Han bär den själv. Besegrar den. Besegrar det onda med det goda. Genom Hans död på korset får vi liv. Genom Hans död kan vi få del av Hans uppståndelse. Genom Hans offer straffas ondskan.
Men både Josefs berättelse och evangeliet om Jesus Kristus, Guds ende Son, på korset död, ställer oss inför en övning i tillit. Vi kallar den oftast tro. Det är en övning att mitt i lidandet och kampen vända sig till den Kristus som dött för oss, att kasta vår nöd på Honom, att ropa till Honom, men också att våga lita på att Gud bryr sig och är med, till och med i det nattsvarta, i nöden, lidandet, till och med döden. I Jesus Kristus finns också den största gåvan av alla. Gemenskapen med Gud själv, som lovat att inte överge oss.
Att lita på Jesus Kristus, och lägga sitt liv i Hans händer, det är tro. Ligger ditt liv där? Om det gör det, kan du då också lita på att Jesus faktiskt vill verka i det som sker i ditt liv? Att Han vill leda dig? Att Han vill dig väl, och vill låta dig vara till välsignelse för andra? Det gäller nämligen inte bara när livet känns som skit och du vill lägga dig ner och ge upp. Det gäller hela tiden.
Till sist, Paulus skriver i Romarbrevet 8:
22Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. 23Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. 24I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? 25Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. 26På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, 27och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.
och senare i samma kapitel:
31Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? 32Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? 33Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, 34vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. 35Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? 36Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. 37Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. 38Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, 39varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.