Jesus har kallat mig. Han har kallat mig till tron, men också till att vara präst och predikant om Honom. Det tänkte jag beskriva något om här:
Han har använt min vilja och min längtan, i mitt hjärta, men Han har också kallat mig via yttre medel, människor i Hans Kyrka som känt igen mig som en prästkallelse. Jag skriver inte detta för att lyfta upp mig själv, utan som ett konstaterande. Den prästtjänst och den präst som hela tiden måste konstruera sin kallelse, han får det knepigt. Jag är alltså väldigt tacksam att min kallelse till prästtjänsten är beroende inte bara av min känsla och upplevelse. Gud har kallat mig, och han har gjort det i mitt hjärta OCH i församlingens och Kyrkans gemenskap. Andra har gett mig utrymme, påpekat det, uppmuntrat det och gett mig utrymme att pröva om detta är en kallelse från Gud, och själva prövat det å Guds vägnar och för min skull.
Varför delar jag detta med er som läser?
För att beskriva vad det är att vara präst tror jag. Präst är inget man är för att förverkliga sig själv, man är under befäl, under en annans kommando, satt att tjäna.
Men det är också något mer jag vill säga: jag tror egentligen att många kallelser, kanske till och med de flesta(inte bara att vara präst) funkar på samma sätt. Gud kallar oss att tjäna Honom med våra liv, med våra gåvor och talanger, med vår ekonomi, med våra förmågor och med våra svagheter. Så vad längtar du efter? Vad ser andra i dig? Vad uppmuntras du till att göra av dem som finns runtomkring dig? Vilka gåvor har Gud lagt ner i dig?
Vissa kallelser kan vara mer eller mindre givna, i relationer, i ansvar jag fått, men Jesus Kristus fortsätter också att gripa in, dirigera om våra liv, ta oss i anspråk, och Han räknar med dig, vill använda dig för att breda ut sitt rike, sin Kyrka, så att nya människor får komma till tro, så att Guds goda vilja sker som vi ber i Fader vår, så att det som är rättfärdigt, rätt och gott får bredas ut, så att skapelsen något kan helas från de skador vi människor orsakat.
Du lever alltså inte ditt liv som en slump, tvärtom. Lev frimodigt i de ansvar och kallelser Gud gett dig! Be omAndens närhet och kraft i dina uppgifter, be om välsignelse över den tjänst du gör för Herren, i familjen och församlingen, på arbetsplatsen, i fritidsengagemangen osv. Jesus är med, Han ska bereda väg och använda dig. Ställ dig till Hans förfogande!
Till sist: låt oss inte glömma att uppmuntra och be för varandra! Vi behöver stöd, uppmuntran, att hålla fast vid glädjen i tjänsten och livet som kristen, vi behöver den konkreta förbönen för våra liv, de situationer vi står i och all relationer som vi är inblandade i. Och Gud vill vara en del av dem. Låt oss då, genom bön och gemenskap ställa oss till Guds förfogande!