Har tänkt lite vidare på Nile City, min tonårstid, ironi och sånt. Såg den här länken när den sändes, och tyckte att den var spännande att titta på, ur det här perspektivet, för det sätter fingret på en del grejer:
Det som är spännande med den är egentligen inte att Schyffert är rolig, ironisk, tyken och sarkastisk, även om det enligt mig är väldigt underhållande, utan att han faktiskt har ett budskap. En ”ironiskagenerationen” företrädare som inte bara är rolig, utan också vill förmedla något…
Jag giller själv ironi väldigt mycket, jag är ju praktiskt taget ”uppfödd” på ironin, men det är befriande när Henrik Schyffert ska försöka öppna på allvarets dörr, eller i alla fall glänta på den för en ironisk generation och dess efterföljare, som faktiskt verkar ha väldigt svårt att gå från just ironi till allvar.
För mig fungerar nog ironin inte bara som humor, vilket jag tror är lika sant för de flesta av mina jämnåriga, utan också som ett förhållningssätt till omvärlden. Vi är ironiska, inte bara för att skoja om saker, utan också för att skydda oss, säga oss fria från ansvar, kritisera makthavare, avväpna meningsmotståndare och så vidare…
Sedan är det rätt så roligt att ha ironisk humor där ingen annan har det.
Nå tillbaka till Schyffert. Han är ju rolig, snabb i käften, sätter fingret på både starka ochsvaga sidor av att vara uppvuxen på 1990talet. Men det som är mest spännande är ändå när han talar om Radiohjälpen och hur han tyckte de var löjliga, för att sedan vända på steken: Hur ska jag kunna stå för det inför mina barn?(typ en timme och fyrtio min in i klippet…)
Tror jag får återkomma till det igen