I Guds Ord talas det faktiskt rätt så mycket om den kristna tron som en bekännelse eller en lära. Gud vill att vi ska komma till tro, men tro och bekännelse är liksom inte skilda åt. De hör ihop. Paulus skriver så här i Romarbrevet 10:

4Kristus är slutet på lagen, så att var och en som tror kan bli rättfärdig. 5Ty om den rättfärdighet som lagen ger skriver Mose: Den människa som håller buden skall leva genom dem. 6Men den rättfärdighet som tron ger säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall stiga upp till himlen? – det vill säga för att hämta ner Kristus – 7eller: Vem skall stiga ner i avgrunden? – det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda. 8Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta – det vill säga trons ord, det som vi förkunnar. 9Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. 10Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. 11Skriften säger ju: Ingen som tror på honom skall stå där med skam.12Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme herre, och han ger av sin rikedom åt alla som åkallar honom. 13Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.

Paulus undervisar här om att komma till tro, och det är precis lika aktuellt idag. Tron på Jesus, och bekännelsen är ingen privatsak. Lägg nu märke till: Tron och bekännelsen går hand i hand! De är olika delar på det som sker i en människa som tar emot Guds Ord, alltså som hör predikan om Jesus, läser Guds Ord, tar det till sig. Det som sker inuti och utanpå hör alltså ihop. Inne i hjärtat växer tron på, tilliten till att det som berättas om Jesus verkligen är sant och gäller mig! Han har verkligen dött(ingen ifrågasätter väl et egentligen?) men också uppstått, och Han har gjort allt detta för mig! För att jag ska höra ihop med Honom!

Samtidigt formas bekännelsen! ”Jesus är Herre” eller ”Kristus är Herre” är urkyrkans första stora bekännelse till Jesus. Han har världen i sin hand. Han har ditt liv i sin hand. Han har köpt dig fri. Han bjuder in dig till ett helat liv, där Hans vilja mer och mer sker!

Sådan är Jesus verkligen, men det som sker är att när du i hjärtat börjar tro detta, så börjar vi upptäcka att de ord som själva står i Bibeln: ”Vad hjärtat är fullt av talar munnen”. Det går så att säga inte att ta emot Jesus i sitt hjärta och sedan vara tyst om det i sitt liv. Sedan kan exakt hur detta tar sig uttryck variera med personlighet och stil, men själva faktum att Kristusbekännelsen gör skillnad kan inte ändras! För endel upptäcker man bara en dag att man redan har börjat tro på och bekänna Jesus, för andra kanske man kommer till punkten där det blir ett ”make it or break it” tillfälle.

Var befinner du dig i detta? Kan du stämma in i tron och bekännelsen till Jesus? Till Fadern och Sonen och den Helige Ande? Tillhör du Honom? Hur präglar det dig? Hur ser livet tillsammans med Honom ut i din församling? Hur kan du växa i tron, i bekännelsen och i livet med Honom?

Att komma till tron och bekännelsen är att komma fram, eller att komma hem till målet. Jag menar det inte på något självsäkert eller arrogant sätt, tvärt om. I en bemärkelse gäller här Winston Churchills citat från 1942:

Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.

När vi kommer till tro är vi framme, frälsta, allt är där och samtidigt är det bara början, för det är då vandringen tillsammans med Jesus börjar på riktigt.

Vi behöver gemensamt följa stjärnan, bekänna oss till Honom som har bekänt sig till oss och också be om att mötet med Jesus Kristus, och den här julen som ligger framför ska få betyda att Han också får ta en större plats i våra liv!