Marias debattartikel fick ett snabbt svar som man kan läsa här, och i grundtonen ett positivt. Maria fick veta att hon får vara med. Vår kyrkas främsta företrädare Antje Jackelén skriver:
Tack för ditt brev. Du undrar om det finns plats för dig i Svenska kyrkan. Bakgrunden till din fråga är att du kallar dig konservativ hellre än liberal och ser dig som ”finnare” hellre än sökare. Svaret är enkelt: Javisst!
Javisst hon får plats, som konservativ och som finnare. Fint! Det var ett gott svar och som jag uppfattar det, i en god ton, så fram till detta är allt gott och väl. Jag är glad att ärkebiskopen tog sig tid att svara och svarade på ett sådant sätt.
Dock är min oro inte helt stillad av hennes svar. Inte som en kritik över vad som fanns i Antjes svar. Det är gott att hon svarar jakande, och vill att konservativa kristna som funnit Jesus får finnas kvar i Svenska kyrkan.
Men det finns verkliga utmaningar. Antje svarar att samtal om gudsbild och bibelsyn är samtal som bäst förs i den lokala församlingen. Jag håller med om att det är viktigt och en del av Kyrkans kallelse att undervisa i den kristna tron. Vi behöver reflektera och ta emot tron i våra liv, tro den, leva den och förmedla den. Men det finns ett verkligt problem i vårt debattklimat. Det kan finnas här och där på lokalplanet, men det jag tänker på är det som skrivits under hösten, i exempelvis Kyrkans tidning och Dagen.
Jag läste idag Olof Edsingers svar på debattartiklarna om SALT och om debattklimatet i Svenska kyrkan. Läs den gärna här. Jag tror att vi behöver det besked vi fått från Antje, men också ett förtydligande: vill Svenska kyrkan ha teologiskt övertygade konservativa, inte bara för att leva kvar i ett reservat i kyrkan så länge de kan, utan också få möjlighet att verkligen leva och utvecklas som en fullvärdig del av vår kyrka?
Svaret på följdfrågan är då viktigt. Det får konsekvenser om man får plats i kyrkan. Då bör det ju vara en plats som är likvärdig, inte undanskymd, som en pinsam släkting man helst inte vill träffa. I SPT nr 20 i år skriver Colin Podmore om att inkludera oliktänkande i Church of England där biskopskollegiet gemensamt uttalat sig att de vill att anglokatolikerna(alltså deras högkyrkliga rörelse) ska få finnas i kyrkan men också blomstra(flourish). För att göra detta behöver man få vara en tydlig del av kyrkans liv på alla nivåer.
Jag tror att detta verkligen är en viktig fråga: Kan rymma olikheter i praktiken? Detta handlar då om det konkreta, att förkunna enligt Guds Ord är väl en av de konkretaste tillämpningarna för mig som präst, men också att förståelsen av frälsningen, livet som kristen, kyrkan och hennes uppgift i världen och så vidare utifrån ett teologiskt konservativt håll är inte bara acceptabelt utan välkommet och en hållning som respekteras och räknas med i Svenska kyrkan.
Jag upplever det inte alltid så i Svenska kyrkan av idag, men Antjes svar känns positivt. Min förhoppning är att detta kan leda i en god riktning för alla oss som är som Maria och som älskar vår kyrka och vill leva med Kristus inom henne.
ÄB har ju i slutändan ingen egen makt alls egentligen, den ligger hos kyrkomötet som är besatt av politiska partier som driver sin agenda. Efter 1982 när biskoparna frånsa sig sin vetorätt så har SvK gått från ett lutande till ett fallande plan.
Det finns ytterligare några frågor som kan ställas:
1, Jag som konservativ kommer aldrig bli utslängd ur kyrkan, men kommer det finnas präster och sammanhang där jag känner mig välkommen?
2, De olikheter som finns i en kyrka kan inte var hur stora som helst speciellt inte i avgörande stora frågor. Bibeln varnar för falska profeter och splittring, det är realiteter inte bara olika åsikter, ingen av oss är fullkomlig eller sitter på hela sanningen men vissa sanningar är och måste vara samfundsskiljande.
I RKK finns en stor mängd olika uttryck men man delar bibelsyn och lära, och då kan man tillåta olika uttryck och diskutera.
Handen på hjärtat tror du att du delar bibelsyn majoriteten av de som sitter i Kyrkomötet?
För att parafrasera Bonhoeffer, vill vi ha en kyrka som rättfärdiggör syndare eller synden?
3, Kyrkan är beroende av ett stort antal medlemmar som inte är troende för att snurra sin verksamhet, känsligheten mot dessa är stor och det gäller att hålla dessa på gott humör vilket gör att anpassningen till tiden är viktig men ack så farlig. Ett drastiskt medlemstapp hade kunnat vara början till något gott.
Allt gott!
Johan
Tack Johan! Viktiga frågor, jag håller om att det Antje säger inte är tillräckligt i sig, det måste följas av handling och mandat andra plan. Möjligen är det en första ljusning som kan leda vidare.
I de tre exempel du tar upp bränner det ju till. Framför allt är ju fråga nummer två brännande. Jag tänker så här:
1. Ja du har rätt, och här visar det sig på sikt om det bara är fina ord eller om det finns substans bakom, om dessa ord leder till handling eller ej.
2. Jag upplever det personligen som att jag som kristen och som präst i Svenska kyrkan är i opposition i den kyrka jag vuxit upp i. Jag tror ju för egen del att det vår kyrka behöver är en reformation, alltså att vi återupptäcker Bibeln, som Guds Ord och normerande för lära och liv, och där menar jag att Maria Landgren har rätt i sin artikel. Det är just att vi kommer till så olika slutsatser där som gör att vi inte kommer överens.
3. Sant, och jag delar din analys. Men det beror på hur vi som kristna och församlingar lyckas/får möjlighet att ta ansvar i våra respektive församlingar.
Men som sagt, jag ser Antjes svar som ett litet steg i rätt riktning, även om det lämnar många frågetecken efter sig.
Jag behöver helt klart öva på att tolka vänligare….
Med den erfarenhet jag har av präster ”på golvet” i lokal församling håller jag inte med om att det finns utrymme även för oss som inte travar på i huvudfåran. (Inte heller säger min erfarenhet av mitt stifts biskop det.)
Men jag hoppas sannerligen att din tolkning av ÄBs svar är den rätta!
Allt gott!
Hej Eva!
Jag är väl medveten om att det ser väldigt olika ut. Jag har upplevt båda varianterna för egen del. Jag menar inte att vara naiv i detta, utan vill egentligen bara bidra med att jag som uttalat konservativ vill leva och verka i den här kyrkan.
Antjes svar kan visa sig vara endast ”vackra ord”, utan substans, eller en verklig intention att bidra till att de som är konservativa verkligen ska få leva som en fullvärdig del av kyrkan. ”Time will tell” hur det går… Men finns möjligheten för mig att verka och ”blomstra” i Svenska kyrkan, så vill jag det.