En liten hyllning till min morbror

Så här på World Down Syndrom day, så vill jag bara ge en liten hyllning till min älskade morbror.

Under hela min uppväxt så fanns Anders bara där. Det var självklart. Anders var där och det präglade så mycket av vår familjs liv. Antalet historier om vad Anders hittade på är många och jag blir både glad och tårögd när jag tänker på dem.

Anders lärde oss kanske egentligen mer än vad vi först förstod, för han älskade att umgås med människor, och framför allt när det var fest. Födelsedagskalas, julfirande eller bara vanliga släkttillställningar, då var han i sitt esse. Anders lärde sig aldrig tala helt, men han hade vissa ord och uttryck som han kommunicerade med och senare också teckenspråk. Men redan innan teckenspråket så hade han sina egna tecken och ord.

Anders hade alltid en kamera med sig. Ett minne är från när jag och Annika gifte oss. Det hade blivit dags för mina svärföräldrar att hålla tal. Plötsligt ställer sig Anders upp med sin kamera och ska ta kort. Han arrangerar att de ska ställa sig närmare varandra och le. När han har tagit sitt kort så gör han tummen upp, och sätter dig igen.

Ett annat starkt minne är när Anders satt med vår äldste son i famnen med ett jätteleende. Han älskade människor och vi märkte det. Och vi älskar honom.

Anders trodde på Jesus. Jag ser fram emot att, när jag en dag får möta Jesus, också får återse Anders.

Anders hade Downs syndrom. Tack Gud för att jag fick ha Anders i mitt liv. Jag hade inte velat växa upp utan morbror Anders.