Jag har försökt att följa arbetet med kyrkohandboken. Jag tillhör de präster i Svenska kyrkan som har framför kritik till förslaget. Jag är liksom många av kyrkans kantorer och organister mycket kritisk till förslaget. Även om jag delar och förstår mycket av den kritik som framförts av dessa bröder och systrar så är jag frustrerad över att en del av kritiken inte kommer fram. Detta är inte kritik av musikerna utan av den teologiska debatten kring handboken. Eller egentligen frånvaron av teologisk debatt. Mitt problem med kyrkohandboksförslaget är egentligen i grund och botten teologiskt. Handboksförslaget uttrycker inte god kristen teologi. Förslaget ger inte uttryck för luthersk teologi i någon klassisk förståelse av begreppet. Det ger heller inte uttryck för de liturgiska landvinningar som gjorts genom BEMdokumentet, och är snarare ett steg bort från god ekumenisk teologi, både vad gäller vår relation till de romerska och ortodoxa kyrkorna, men även till andra reformatoriska kyrkor, som exempelvis Church of England. 

En teologisk tondövhet
Hela den diskussion om handbokens så kallade förnyelse har handlat om musikernas kritik och kyrkohandbokens tafflighet på det musikaliska området. Detta är legitim kritik och har skrivits mycket om. Jag tänker inte nämna det här, utan snarare det som oftast inte nämnts. Ibland försvaras förslaget med att ”serie A” i förslaget innehåller istort sett HB 86(alltså nuvarande handbok). Tyvärr måste vi konstatera att det inte är helt sant när det gäller musiken. Men om det inte gäller musiken så gäller det inte heller teologin och de faktiska texterna eller bönerna.

Problem 1
Det första problemet är allmänkyrkligt. Handboksförslaget uttrycker helt enkelt inte katolicitet. Studsar du som läser det ordet till på katolicitet så ska jag förtydliga: poängen är inte att handboken ska låtsas vara romersk-katolsk, utan att den ska vara ”kat-holon” alltså i enlighet med helheten. En handbok med gudstjänstordningar för kyrkans gudstjänster, mässan, dopet, konfirmationen, äktenskapet, begravningen och alla andra gudstjänstsituationerhar till uppgift att uttrycka trons helhet, trons fullhet. Inte så att vid ett dop alla perspektiv som finns i dopet måste finnas med vid varje dopgudstjänst, men så att de största och viktigaste dopmotiven ur Bibeln och kyrkans tradition är normalordningen. Att det bör finnas olika alternativ och att man exempelvis vid dop av barn eller dop av vuxna kan välja olika alternativ är naturligt, men de alternativen måste vara bärare av trons fullhet, trons katolicitet. Om du som präst eller som gudstjänstfirare tror att vi kan fortsätta med ”buissness as usual” med detta förslag så vill jag understryka att det inte är sant. Hurböner formuleras, hur tron uttrycks, hur syndabekännelse uttrycks, hur avlösningen formuleras, hur vi ber nattvardsbönerna, det spelar roll, och är inte bara upp till eget tycke och smak.

Problem 2
Det andra problemet är evangeliskt. Tron har ett faktiskt innehåll.Det uttrycks i Guds Ord, om Fadern som sänder Sonen att dö för världens synder, om att omvändelse och tro är vägen för oss människor, om att Gud ger den Helige Ande och så vidare. I förslaget, med dess uttalade vilja att göra språket mer inklusivt, och att tala på ett annat sätt om Gud, så försvagas bekännelsen till Jesus och trons innehåll. Det blir den faktiska konsekvensen. Jesus är vår frälsare och Herre, Guds Lamm som offrats för världens synder. Gud är Fadern och Sonen och den Helige Ande som drar in oss i sin eviga frälsningsplan. Det handlar inte om en lek med ord, utan om frälsningens verklighet. En kyrka som inte gör sin skatt tydlig och som döljer sin innersta identitet kommer inte att växa och få ett mer levande gudstjänstliv. Tvärt om.En kyrkas gudstjänst liv ska föra oss närmare vår Herre och frälsare inte längre ifrån. Handboksförslagets ovilja att tala om Gud som Fader och Jesus som Herre är därför allvarligt. Att det ingick i direktivet är ingen ursäkt. Det är lika problematisk utifrån vår tro och vår bekännelse i vilket fall.

Problem 3
Vi underskattar gudstjänstens formativa betydelse för församlingens liv om vi tror att vi kan fira gudstjänst hur som hälst och ändå inte förändras av det. Den klassiska högmässan, och de klassiska gudstjänstformerna överlag är tänkta att forma oss till lärjungar. De är tänkta att vara redskap som den Helige Ande kan använda för att forma var och en av oss som lärjungar, men också församlingen som helhet. Våra gudstjänster är hjärtat i vår tro.
Därför behöver vi snarare en medveten teologi om Andens närvaro i gudstjänsten, uttryck i böner och sånger, men också gudstjänstens riktning som helhet, syftet är att forma lärjungar. Syftet är att Guds folk ska mogna och växa i tron, att vi ska bli andligt fullvuxna. Epiklesbönerna(bönerna om att Anden ska komma över brödet och vinet i mässan, över dopvattnet, eller över församlingen) är exempel på detta.

En falsk föresats
Ibland ställer vi upp motsatser som inte stämmer, exempelvis att en klar och genomtänkt teologi per definition skulle vara ofolklig, torr och tråkig. Detta är helt enkelt int esant. Det är inte heller sant att en förenklad teologi ger gudstjänsten djup och formar oss till lärjungar. Detta är inte heller handbokens roll att lösa. Vi behöver en kyrkohandbok som ger redskap att göra lärjungar, inte en handbok där människor inte får hjälp att växa också i trons innehåll.
En Kyrkohandbok, med ordning för mässfirande, dop, konfirmation, vigsel och begravning behöver innehålla en genomarbetat teologi, där Guds Ord och kyrkans tro tydligt kommer fram är livsviktig för vår kyrka. En kyrkohandbok som inte hjälper oss att formas till lärjungaran inte hålla i längden. Jag tror varken på förslaget att göra nuvarande förslag till en plocklåda som kompletterar HB86, eller på att förslaget skulle kunna fungera i praktiken som enda handbok för Svenska kyrkan. Jag tror att om det ska kunna bli en god kyrkohandbok som faktiskt kan fungera lärjungamässigt och som kan vara ett verkligt redskap för den kallelse vi har som kyrka i Sverige idag, så måste hela processen tas om från början.