Har idag varit på min morbror Anders begravning. Det grep tag i mig. På ett sätt så blir allt i livet och i den kristna tron mer konkret när saker och ting ställs på sin spets.

Det första är ju egentligen saknaden och sorgen. Jag saknar Anders, jag sörjer att jag inte kommer att träffa honom igen i detta livet. Jag läste nån gång en kommentar på nätet, där kristna kritiserades för att de sörjde, för tror man på evigt liv så borde man ju bara vara glad. Den personen hade inte förstått det kristna hoppet menar jag. Jag tror att Jesus ger evigt liv, men jag saknar och sörjer att Anders inte är här hos oss… Det är ju det som gör ont. ”Vi sörjer inte som dem som inte har något hopp” skriver Paulus. Men vi sörjer…

Det andra är tacksamheten. Jag är glad och tacksam för Anders. Jag är glad och tacksam för minnen av honom och vad han betytt. Jag är glad och tacksam för min familj och släkt!

Sen är jag tacksam för Jesus! Tacksam att Han dött och uppstått, och att Han en dag ska uppväcka Anders, och mig(om jag dött innan Han kommer tillbaka!)

Om du som läser inte delar tron på Jesus, snälla: undersök! Ta det på allvar! Det gör en enorm skillnad både här och nu, och i evigheten!

”Var inte rädd! Jag är den förste, och den siste, och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nyckeln till döden och dödsriket.” Jesu Ord i Uppenbarelsebokens första kapitel