Kristi Kyrka på jorden gör något med människor. Vi förvandlas, genom mötet med Jesus Kristus, men också genom mötet med varandra. Denna gemenskap, på latin ”communio” är nu mitt hem. Den betyder oerhört mycket för mig, och därför vill jag som avslutning på min version av ”I love my Church” dela med mig av några saker som jag fått upptäcka eller ta emot i olika gemenskaper.
1. Jesus och korset
Detta är det största gåva jag fått. Gud har använt människor att ge mig detta. Jag har tidigare berättat om Anders-Petters predikan i Kungshamns kyrkan, som grep mig, liksom hans förbön. Men lika mycket gäller detta människor, sammanhang och församlingar. Min mormor bad för mig varje dag under sitt liv. Jag är helt övertygad att Gud använt hennes böner för att föra mig hela vägen hem. Min uppväxt, när mamma och pappa lärde mig läsa Bibeln, och se att den handlade om Jesus, Ungdomsgruppen och församlingen som jag växte upp i, där jag fick höra om och fick erfarenhet av Jesus och vad Han gjort, och hur Han ville rädda mig. De olika gemenskaperna som gav mig trons sammanhang var otroligt viktiga. Tack gode Gud för dem.
Listan här kan egentligen göras rätt så lång, men jag vill lyfta fram ett sammahang särskilt: Credo. Vi var med i en skolgrupp, på gymnasiet, och senare var jag också med i två olika studentföreningar i Lund under studietiden, som präglade min tro otroligt mycket. Det som var spännande på gymnasiet, det var att detta väldigt konkret var en skolgrupp som samlades kring Jesus. Jag fick upptäcka något nytt om Jesus och av Jesus, genom skolgruppen. Fisherman´s Friends kallades den och det stämde, människofiskarens vänner, samlade kring Honom, med en gemensam längtan att dela Hans seger.
Evangeliet handlar ju faktiskt om liv och död. Jesus har kommit medfrälsning, befrielse. Detta grep mig, och jag kunde dela det med de andra i gruppen, vare sig de var från Svenska kyrkan, Mission, Pingst, Elim eller Stade på berget. Det var en häftig upplevelse. Och den fortsatte på Universitetet. Tron är ingen privatsak, den gäller alla människor. Credo Lund och Theofil, lärde mig att ännu mer älska Bibeln, och att dess centrum är Jesus och vad Han har gjort, och även det är jag väldigt tacksam för.
2. Communio sanctorum
I den apostoliska trosbekännelsen så är detta termen för den kristna kyrkan, hon är ”de heligas samfund” eller bättre översatt: ”de heligas gemenskap”.
Detta sammanhang, denna gemenskap har jag också fått möta, och är en del av den. Även detta är jag tacksam för. Jesus har skapat ett nytt folk i sin kyrka, och vi hör ihop. Anden binder oss samman. Det blir tydligt ibland, som när vi får möjlighet att be tillsammans. Att tillsammans med en annan människa få be till Gud om hjälp, dela sin nöd och gemesamt be till Herren för det, det är stort. Ett annat sådant tillfälle är faktiskt sakramenten. Att konkret få bli löst från sina synder av en annan människa som i Jesu namn säger att jag är förlåten, eller att tillsammans med andra människor få ta emot Jesus Kristus, Hans kropp och blod i nattvarden. Det känns inte känslomässigt varje gång, men ibland har jag fått ”förklaringsstunder” när Jesus konkret har visat hur Han möter en annan människa i nattvarden, och jag som präst får ge Jesus till den människan. Den gemenskapen binder oss samman, vi delar livet i Kristus, precis som vi delar samma bröd. Det är en försmak av den stora festen i himlen, av helandet mellan människor, av det nya livet som Anden ger oss.
Vad gäller detta så är jag oerhört tacksam för den svenskkyrkliga traditionen som betonat mässans helighet, exempelvis i min hemförsamling i Örby, men också i St Laurentii Kyrka i Lund. Det fanns ett stycke i mässan i Laurentii där Guds helighet liksom tog plats ibland oss. Bo Brander brukade precis efter nattvardsbönens avslutning bli tyst. Det blev en slags helig tystnad, och sedan tog F Bo upp Fader vår, och vi sjöng gemensamt. Det var mäktigt, och konkret.
3. Det sammanhang där Anden verkar
Jag är också till sist så tacksam att få vara en del av det sammanhang där Anden verkar. Allt skrivet ovan är exempel på det, men jag vill särskilt nämna ett besök i en församling i London. Jag blev medbjuden till en konferens för studentalpha när jag började i Lund. Den hölls i Holy Trinity Brompton i London, församlingen som startade Alphakoncetet. Jag blev medbjuden av Mikael Göth som var studentsekreterare i Lund för Credo. Resan var spännande i sig, det var helgen efter 11 september så Gatwick var kaos, och allt runtom var ganska dramatiskt på det sättet. Men det mäktiga var de olika gudstjänster vi fick vara med om. På söndagen var vi i All Souls Langham Place, där John Stott predikade om hur kristna ska svara på ondska.
Under själva konferensen så var det särskilt en gudstjänst som grep mig. Sandy Miller pratade lite om den helige Ande, och sedan ledde lovsångsledaren en sång i Anden som hela församlingen stämde in i, och det var något förlösande med det. Jag hade länge bett om tungotal, men inte fått det, men där och då så började jag tala i tungor. Det var som att det var tryggt, det var hemma. En mycket mäktig upplevelse. Jag upplevde det inte alls exstatiskt, som jag kommer ihåg det, snarare lugnt och fridfullt och verkligt.
Därför älskar jag Kyrkan
Poängen med att dela de här vittnesbörden har för min del varit att poängtera vad kyrkan är till för. Jag älskar Kyrkan, inte för fina byggnadernas, eller vackra konstens eller stora talarna och författarnas skull. Det handlar om Jesus. Jag har mött Honom, och så många människor av olika ursprung som älskar Honom och också har mött Honom. Jag hör ihop med dem, och de med mig. Kyrkan är den gemenskap där vi fogats samman med Jesus och lever med Honom, fått uppleva Hans Ande och än idag, 2000 år efter Jesus vandrade på jorden fått uppleva Hans ingripande i våra liv. Egentligen tror jag att jag tänker på den här serien bloggar som jag nu avslutar som en inbjudan: kristna är inte perfekta, men vi har funnit någon. Han ger förlåtelse, ett nytt sammanhang, en ny frihet, till och med ett nytt liv. Det är värt att testa. Gör det du också. Du är välkommen!
Vilka fina bloggposter om att älska kyrkan, känner verkligen igen dina tankar. Tänker på när vi firade gudstjänster i Tuolluvaara kyrka, Getrud Koivuniemi var prästen och kyrkan fullsatt på julnatten. Vår dåvarande kantor Stefans pappa, som är anglikansk präst från Jerusalem, predikade och i kyrkan fanns kristna från alla möjliga traditioner och länder. De flesta kom från kyrkor som inte erkänner kvinnliga präster men alla var med i nattvarden så den tog aldrig slut.
På påsknattsmässan i mörkret samlades fler och fler ute i vapenhuset och sjöng i stearinljusens sken, vi gick tysta in i kyrkan och när påskljusen tändes vid midnatt såg man det vi bara hört förut; att kyrkan var proppfull med finklädda människor från Irak, Vitryssland, Eritrea, Rwanda, Syrien, Frankrike, Norge , Vietnam, ja jordens alla hörn. Så firade vi hela natten att Kristus sannerligen är uppstånden. Efter mässan bullades godsaker från jordens alla hörn upp ute i köket. Maria från Irak hade bakat mest, andra hade med sig målade ägg och kaffe/te stod vi locals för.
Det ljusnade redan vid tretiden och snart dansade påsksolen över skaren av fröjd över Kristi uppståndelse och trötta men glada for vi hem. Naturligtvis är det bara den Heliga Ande som kan skapa en sådan fest. Men utan kristna öppna för Andens vind, utan kyrkan öppen för Andens kärlek, hade det inte blivit en sådan fest. En maniFESTation av Jesu fullkomliga segers makt att ena mänskligheten i kärlek till honom.
Tack Alma-Lena! Det är nåt häftigt som händer när vi firar gudstjänst, när Anden griper in och när vi möter bröder och systrar i tron.