Ska försöka avsluta tankarna kring Nile city, Schyffert, ironi och allvar. Dagen har varit en smula stressig och hjärnan grötar ihop sig lite.
Först ett påstående: livet är på allvar, det är viktigt att ta ansvar för det! Som kristen menar jag till och med att livet, mitt liv är en gåva att förvalta!
Som Schyffert säger så är det väl en del av vuxenblivandet att inse det…
Frågan som Schyffert ställer och gör brännande är väl: tar du livet på allvar.
Om jag nu ställs inför den Levande Guden, hur ser mitt liv ut då? Om jag tar Jesu ord om att älska Gud som det viktigaste och att älska min nästa som
mig själv, hur ser mitt liv ut då?