Idag inleder jag alltså medverkan i #Blogg100 för andra gången. Sist gick det ju lite sisådär, jag gick inte i mål, men hann i alla fall publicera typ 78 inlägg på ca 70 dagar innan jag gav upp. Hade jag inte ställt upp hade jag antagligen aldrig börjat den här bloggen, men nu är vi alltså igång igen. För mig bordet det alltså heta ”#Blogg100 – Revanschen”. Jag känner mig laddad, och taggad och på g. Hoppas känslan håller i sig. Den här gången har jag alltså inte bara gått in för att skriva ett inlägg om dagen, utan också ett ämne, eller ämnesområde: ”Kyrkans framtid i Sverige”. Dels är detta något jag brinner för, både som kristen och som präst, och det är något jag faktiskt läst en del om. Alltså: Jag tror att jag berör något viktigt när jag skriver detta, både för mig, som får en chans att bearbeta detta, men förhoppningsvis kan jag också hitta något, eller dela med mig om något som Kristi Kyrka i Sverige har nytta av. Det är min förhoppning och bön.
Den vackra gåvan: Självkritik
Kyrkan i Sverige befinner sig på många sätt i ett nytt läge jämfört med tidigare generationer. Detta gäller alla de olika kristna kyrkorna i Sverige. Själv skriver jag som svenskkyrklig kristen och präst. Jag tror själv att kyrkan behöver fundera och arbeta med ganska många saker, men i grunden så tror jag att kyrkan behöver återvinna sin egen identitet och sin kallelse.
Jag tror helt enkelt att punkten där kyrkan behöver börja är att återfinna evangeliet och sin identitet i Kristus! Där är kyrkans hjärta och själ, hennes kallelse och hennes kraft.
En självrannsakan börjar alltså inte med att hitta fel och brister eller quickfix lösningar, utan att likt reformatorerna och alla andra förnyelserörelser återvända till källorna(jfr slagordet ”ad fontes” – ”till källorna”). När vi återfinner och förnyar vårt liv i dem då kan något spännande hända!
Paulus skriver så här i 1 Kor 15, som jag vill se som en riktningsangivelse för Kyrkan idag:
Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och står fasta i, och genom vilket ni blir frälsta. Jag vill påminna er om orden som jag förkunnade, om ni nu håller fast vid dem. Annars var det förgäves att ni kom till tro. Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade. Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, som är såsom ett ofullgånget foster. Ty jag är den ringaste av apostlarna. Jag är inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig. Vare sig det gäller mig eller de andra, så förkunnar vi detta, och det är detta ni har kommit till tro på. (Första Korintierbrevet 15:1-11 SFB)
Det allra viktigaste
Vad är det andliga livet, livet i Kyrkans motor? Detta är vad Paulus skriver om här. Han har tidigare skrivit om olika problem, om kamp i församlingen, om rätt nattvardsfirande, om att söka livet i Anden, ett liv driven av Guds kärlek och uppmanat de kristna då och oss idag att söka nådegåvorna och framför allt då profetiansgåva. När han nu börjar avsluta brevet så säger han: Detta är det absolut viktigaste, kyrkans själ och hjärta, det som församlingen då och vi idag måste ha som vårt centrum: Kristus dog för era synder, begravdes, uppstod och visade sig, bland annat för Paulus.
Jesus Kristus har dött för våra synder, begravts, uppstått och visat sig, så även idag. Så en förnyelserörelse i Svenska kyrkan och en förnyelse i svensk kristenhet måste börja här. Sök den Uppståndne! Sök Hans liv! Att låta Hans förlåtelse, Hans uppståndelseliv få fylla oss!
Fritt formulerat: mitt i all oro, all negativ statistik, alla misslyckanden, alla dystra framtidsutsikter så HAR KRISTUS DÖTT FÖR VÅRA SYNDER! SÅ HAR KRISTUS UPPSTÅTT, och Han vill möta oss idag, gripa in, förmedla sitt liv!
Det är alltså inte en fråga om att vi borde ”anstränga oss lite hårdare, då löser sig allt”, utan det är en fråga om att återvända till grunden och börja där. Paulus fortsätter senare i kapitlet med frågan om Kristus verkligen uppstått och visar att detta är kyrkans själ, för utan en uppstånden Jesus är livet som kristen meningslöst. ”Men nu har Kristus uppstått”(v 20)!
En fråga om identitet!
Det är just en identitetsfråga. Många av oss både anställda och lekmän i olika ansvarsområden i kyrkor i Sverige kan känna tyngden av detta med vikande statistik. Låt då Paulus vara vårt föredöme. Han skriver:
Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig. Vare sig det gäller mig eller de andra, så förkunnar vi detta, och det är detta ni har kommit till tro på. (Första Korintierbrevet 15:10, 11 SFB)
Paulus var smärtsamt medveten om Jesus ord till honom nät han mötte den Uppståndne på vägen till Damaskus: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?”
Han erkänner här att han i fråga om mänskliga meriter inte har nåt att komma med. Tvärt om. Han har ju förföljt Kristi församling och därmed Kristus själv. Vilka mäktiga ord då som Paulus använder:
Men genom Guds nåd är jag vad jag är
Här är nyckeln! Hans möte med Jesus var frälsande och livsförvandlande! Den Jesus Kristus som han förföljt, den kyrka som han hatat, den gav han sitt liv för. Helhjärtat, för i Kristus fick han ett nytt liv!
Här kan också vi finna styrka och nytt liv, motivation för kyrkans kallelse i denna världen! Har du liksom Paulus misslyckats, t o m gjort avskyvärda saker? Det finns nytt liv för oss i Jesus, hos Honom finns kraft och frimodighet att dela och leva evangeliet! Nåden är livsförvandlande! Ska kyrkan i Sverige förnyas, låt oss då börja där!
” Men genom Guds nåd är jag vad jag är”.
Vilken underbar mening att vila i. Ibland i frustration undrar jag varför jag inte ger upp. Varför man står och fortsätter att banka huvudet i väggen, varför människor inte lyssnar!
Vilken tröst det är att veta att det är genom Guds nåd jag är vad jag är.
Jag får väl bära hjälm!
Tack Lisa, ja det är en mäktig grej. Jag tror att vi ofta underskattar nådens kraft att verkligen skapa vår identitet! Vi behöver hela tiden påminna oss om detta!