Grundfrågan ser egentligen ut så här: beskriver teologin och dogmerna verkligheten?
”Dogmatisk” kristendom kan ibland ses som något negativt, men det kan vi som kristna inte hålla med om, helt enkelt därför att teologin beskriver, och hjälper oss att förstå, verkligheten.
Ett exempel:
Det är inte talet om synd som är människans problem, utan det är det faktum att vi är syndare som är problemet.
Detta är inte en lek med ord. Syndens problem är verkligt, skiljer oss från Gud och kan inte lösas av oss. Att ta bort talet om synden eller att påstå att Jesu ord om att värden och alla människor ska stå till svar inte gäller hjälper oss alltså inte, det för oss istället bakom ljuset.
Teologins uppgift
Återigen: teologins uppgift är att beskriva sanningen. Människans synd och förestående dom, det är en del. Skulle teologin stanna där skulle det dock vara lika illa! Vi bekänner också syndernas förlåtelse och ett evigt liv! Detta är Guds gåva genom Jesus Kristus för alla som tar emot i tro!
Här kommer tre artiklar ur den Augsburgska bekännelsen som exempel på det jag skrivit ovan:
II. Om arvsynden
Vidare lära de, att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den helige Ande.
De fördöma pelagianerna och andra, som förneka, att arvsynden är synd, och för att förringa den ära, som tillkommer Kristi förtjänst och hans välgärningar, påstå, att människan genom förnuftets egna krafter kan rättfärdiggöras inför Gud.III. Om Guds Son
Vidare lära de, att Ordet, det vill säga Guds Son, antagit mänsklig natur i den saliga jungfrun Marias liv, så att de två naturerna, den gudomliga och den mänskliga, oupplösligt förenade i personens enhet, äro en enda Kristus, sann Gud och sann människa, född av jungfru Maria, verkligen pinad, korsfäst, död och begraven, för att han skulle försona Fadern med oss och vara ett offer icke allenast för arvskulden, utan även för alla människornas verksynder. Han nedsteg ock till dödsriket och uppstod i sanning på tredje dagen, uppsteg därefter till himmelen för att sitta på Faderns högra sida och regera i evighet och råda över alla skapade varelser, helga dem, som tro på honom, i det att han sänder den helige Ande i deras hjärtan, vilken skall leda, trösta och levandegöra dem samt försvara dem mot djävulen och mot syndens makt. Denne Kristus skall ock i uppenbar måtto igenkomma till att döma levande och döda, o.s.v. enligt den apostoliska trosbekännelsen.IV. Om rättfärdiggörelsen
Vidare lära de, att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att synderna förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, Rom. 3 o. 4.
Förhoppningsvis förstår vi då vikten av teologin: Här beskrivs syndens problem och Guds lösning till vår frälsning!
Fortsättning följer…
Jag tänker också att teologins uppgift kan vara att beslysa skillnader i sätt att se på sanningen. Som i ovan bekännelse kring den lutheranska tron på arvssynd.
Den tydliggör och övertygar om varför vi tror som vi gör och kanske varför andra tror på annat sätt. Dess uppgift blir ju då också att skilja och samla. Som en slaga på tröskplatsen.
För en ortodox kristen t.ex. ser ju inte på arvssynd på samma sätt som en lutheransk kristen vilket denna artikel tydliggör. Den säger att vår övertygelse om sanningen är att vi ärver synd från våra fäder, medan en ortodox med samma övertygelse om sanningen skulle säga att vi ärver död från fäderna och inte synd.
Det är därför den ena är lutheran och den andra ortodox. För att teologin skiljer och samlar oss. Den talar om vilka vi är, inte för att bli exklusiva utan för att få en identitet, och vilka dom är, inte för att se ned på utan för att veta sina egna gränser.
/Tomas
Det är en intressant tanke. Och egentligen kan ju den som står bakom Augsburgska bekännelsen hålla med om det du säger(både att bekännelsens funktion är enande och splittrande, men också i den konkreta frågan om synd eller död som grundproblem).
Bekännelsens syfte måste ju vara enhet kring sanningen, men också
avskiljande från det som inte är sant.
Vad gäller den konkreta frågan om synd eller död så kan vi ju som kristna erkänna båda perspektiven som Sanna och olika perspektiv av ett och samma problem. Typ: synd är det som skiljer oss från Gud, och ”syndens lön är döden”.