En intressant länk, om tron, av Anders Piltz. Läs den här.
Särskilt följande är intressant:
Den kristna katolska tron är – brukar man säga – dels ett objektivt kunskapsinnehåll, fides quæ creditur, trosskatten, den tro som tros, dels en subjektiv akt av tro, tilltro, instämmande i detta innehåll, fides qua creditur, den tro som tror. En sådan personlig trosakt är det mest mänskliga en människa kan ge sig in i. Tron svarar mot vår hunger, törst, längtan efter fullhet, ”den största hemligheten, annorstädes bevarad, alltid annorstädes” (Ekelöf), det outsägliga som kommit nära, ett tilltal, igenkännandet av mitt eget namn i bruset av myriader ljud och oljud.
Kyrkan har tagit emot och bekänner ett visst innehåll! Den apostoliska tron! Det är också detta vi som kristna har funnit och satt vår tro till, ett faktiskt trosinnehåll!
Därmed är trosbekännelsen också en inbjudan till dig att upptäcka tron, undersöka den, brottas med den för att kunna finna det som bekännelsen beskriver: Fadern som skapat allt, Sonen som fötts av jungfrun, dött och uppstått, Anden som ännu verkar och väcker tro i och genom kyrkan.
Den apostoliska trosbekännelsen
Vi tro på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens Skapare.
Vi tro ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Vi tro ock på den Helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.
Intressant läsning. Tack!
Roligt och uppmuntrande med lite fokus på kyrkans huvudsymbola. Anders Piltz vackra beskrivning av dogmerna som kristaller genom vilka de gudomliga ljuset bryts fick mig att tänka på det som Dorothy Sayers skriver i sin lilla text ”The greatest drama ever staged” – att det är bristen på dogma som gör kyrkan trist inte dogman i sig.
Finns här om du inte läst den.
/Tomas
Tack Tomas! Spännande länk också. Jag har hört uttrycket ”The Greatest Lovestory ever told” om Bibeln och tron, men inte detta. Hinner nog inte läsa den idag, men det verkade väldigt intressant, och jag tror egentligen att det är det perspektivet vi bör ha när vi studerar både Bibeln och teologin. Egentligen är det ju inte så svårt att ryckas med i ”det största dramat” om man väl börjar fundera kring det, och jobba med det!
Ja det är fantastiskt vackert skrivet av Piltz. Jag tolkar honom så att de katolska dogmerna är objektiva. En katolik ska tro på jungfrufödelsen, punkt!
…men det finns ingenting som säger att de måste tolka den likadant 😉
Jo det är ett starkt citat. Sen menar jag att det är ofrånkomligt att hela kyrkan, inte bara den romerska, genom sin bekännelse gör ett sanningsanspråk. Även jag som evangelisk kristen/Svenskkyrklig, ställa inför denna tron.
Det är också en utmaning till oss. För min del blir det obegripligt att kalla Jesus för Guds Son om han inte avlades av den helige Ande eller uppstod från de döda. Om de sakerna är sanna är han värd att tro på och följa. Därför är sanningsfrågan otroligt viktig, objektiviteten om vi så vill.