Den tredje omgång av den karismatiska förnyelsen myntades som ”Den tredje vågen” av C. Peter Wagner, professor vid Fuller Theological Seminary. Den kännetecknades av en viss omsvänging. Wagner sammanfattade vad som kännetecknade den tredje vågen av den andliga förnyelsen i följande punkter:
1. Tron att dopet i den helige Ande inträffar vid omvändelsen, och inte som ett andra nådesverk avskilt från pånyttfödelsen.
2. En förväntan om att bli fylld av den helige Ande många gånger, varav vilka vissa kan likna det som andra kallar ”andedop”.
3. Att i stillhet ta emot tungotalet som en av många nytestamentliga gåvor som Gud ger till vissa men inte till andra. Tungotalet anses inte vara något yttre första tecken på någon särskild andlig erfarenhet, utan snarare en gåva som vissa använder som bönespråk och i sin tjänst.
4. Tjänande i den helige Andes kraft och smörjelse är inträdesporten till den tredje vågen, och inte den andliga erfarenhet som är typisk för de första två vågorna. Tjänandesammanhanget är oftast en grupp troende, istället för enskild verksamhet som exempelvis helbrägdagörarens tjänst.
5. Undvikande av splittring till nästan vare pris. Kompromiss i frågor som att lyfta händerna i lovsångssammanhang, offentligt tungotal, samt bönemetoder för sjuka och annat. Detta godtas kärleksfullt för att bevara enheten med sådana som inte hör till tredje vågen. Semantik är viktigt, och termer som ”karismatisk” och ”andefylld” förkastas eftersom de som beskrivs så blir någon sorts förstklassig andlig elit som står över andra klassens kristna.(Sid. 132 i Synans ”Den helige Andes århundrade”)
Så sammanfattar alltså Synan i sin bok, som jag började den här serien med, hur Wagner beskriver rörelsen.
Familjen Wimber och Vineyardrörelsen
Två andra av förgrundsgestalterna för denna rörelse var John och Carol Wimber. Vineyardrörelsen drog igång genom dem i Anaheim i Kalifornien, där den första Vineyardförsamlingen kom till.
Synan skriver så här om dem:
”Trotts att Wimber och hans fru Carol talade i tungor gick de inte med i något av de äldre pingstsamfunden. De lade sig inte heller till med de begrepp som beskrev tungotal som ett ”första tecken”. De tog till sig den karismatiska tanken om ett ”förlösande” av den helige Ande som öppnar för alla Andens nådegåvor, i syfte att återinföra ”tecken och under” i kyrkan. (Sid. 130)
Här fanns en stor betoning på att varje troende genom den helige Ande hade sin plats i det Gud ville göra genom församlingen. Därför blev bön för helande också ett ”teamfenomen” snarare än en helandepredikant grej. Likaså var lovsången och tillbedjan viktig. Sedan hade John Wimber en förmåga att på ett enkelt sätt formulera vad som skedde när man bad för sjuka, eller olika manifestationer genom den Helige Ande skedde.
Han kallade det för ”Doing the stuff” och att ”everyone get´s to play”.
Arvet efter den tredje vågen
Här börjar vi nu komma in i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Det som kom genom Vineyard och Wimbers kom också till Sverige, exempelvis när biskopen i Göteborg Bertil Gärtner bjöd in Wimber med team till stormöten 1988 och 1989. Det enkla chausefria draget i ”den tredje vågen” är något som jag själv både uppskattar och inspireras av.
Här fanns också ett starkt fokus på att nå ut, på att Anden utrustade för att kyrkan skulle kunna nå människor i nöd, bundna av synd eller trasiga i lidanden. Den värmen och det drivet tänker jag är viktigt också idag. Fokuset på att tjäna precis som Jesus gjorde och bereda ut Guds rike i ord/förkunnelse, men också i praktik: förbön, bön om helande och profetiska tilltal.