Den karismatiska förnyelsen var inget som bara berörde det som ibland lite slarvigt kallas för de ”protestantiska” samfunden, utan också i den romersk-katolsk kyrkan. Den karismatiska förnyelsen där har varit genomgripande på många håll.
Universiteten Duquesne och Notre Dame
I den romersk-katolska kyrkan började förnyelsen i USA faktiskt på universiteten Duquesne och Notre Dame. Lärare och elever vid dessa universitet hävdade att de blivit gripna av en andedopsupplevelse, först vid Duquesne och snart också på Notre Dame. När väl dessa blivande ledare inom den romersk-katolska kyrkan fått uppleva Anden, så började de anordna olika förnyelsekonferenser. Vinson Synan ger ett personligt vittnesbörd från när han bjöds in att förkunna vid en sådan konferens på Notre Dame, och på ett bönemöte innan själva konferensen skulle börja(där Synan förväntade sig några hundra deltagare) fick uppleva ett enligt honom själv mäktigt bönemöte där det kom ca 8000 personer, och han kände igen den Helige Ande i deras liv, i tungotal och lovsång. Rörelsen fick alltså redan från början spridning i prästerskapet(bland annat bland dem som studerade till präster), men också bland dem som fanns högre upp i deras ämbetshierarki, bland annat Cardinal Suenens men också idag exempelvis genom påvens predikant Cantalamessa. Givetvis har ju rörelsen också präglats av lekmän som fått uppleva den Helige Ande, bland andra Charles Whitehead som bland annat varit gäst vid Oasmöten i Sverige.
En andlig gemenskap
Jag har tidigare skrivit om den anglikanske prästen Micheal Harper, som senare konverterade till den antiokenska-ortodoxa kyrkan, som gripande beskriver hur den Helige Ande gav en ny upplevelse av gemenskap mellan de olika kyrkotraditionerna, just genom att de kunde se varandra som fullvärdiga syskon i tron. Texten om Harper hittar du här.
Poängen är inte att kyrkorna rent organisatoriskt kunde återförenas, men de kunde faktiskt finna varandra som syskon i tron. Detta löser dock inte de läromässiga problem som finns mellan olika kyrkor och samfund, men kanske kan de ge en gemensam väg framåt i bemärkelsen att Anden ger ett gemensamt liv som kan ge sätt att komma vidare. Här tror jag också att den lutherska traditionen är viktig. Den Helige Ande upplöser eller motsäger inte den tro som en gång för alla överlämnats till de heliga. Han kan göra den levande för oss på nytt, tända våra hjärtan, men inte i motsats till Kyrkans liv, utan som en brinnande eld i det livet. Lärofrågor måste fortfarande bearbetas, människor måste fortfarande leva i tron. Karismatiken är ingen genväg, så att vi inte behöver bry oss om Guds Sanning, och Guds Ord. Tvärtom, vi behöver Ordets ljus, och Kyrkans liv för att på ett gott och rätt sätt kunna leva i Andens kraft i våra församlingar och kyrkor.