Ad fontes betyder alltså till källorna, ett slags slagord, för att återvända till grunden. Målet under reformationen var ju egentligen att få kyrkan att återvända till sin grund, inte komma på nya lösningar. För en förnyelserörelse inom Kyrkan i Sverige och också Svenska kyrkan, så tror jag egentligen att detta är nödvändigt. Egentligen tror jag inte att kyrkan behöver göra något nytt(men kanske behöver något göras på ett för oss nytt sätt). Kanske behöver det vi har återupptäckas och förnyas, vitaliseras så att säga, men vi behöver egentligen inte något nytt. Med andra ord: Evangeliet har inte förändrats, människans problem har inte färändrats och Kyrkans identitet och innehåll har inte förändrats.
Däremot kan det i att återupptäcka källorna, att gå till grunden ligga att vi som kristna behöver fundera: Lever vi i det Gud har gett oss? Eller behöver något göras på ett ”nytt” sätt för att vi ska kunna se dess kraft, eller för att nya människor skall kunna upptäcka Kyrkans skatt?
När vi firar mässa, ber, delar gemenskap med varandra, lever i Guds Ord, tjänar människor, vittnar om vår frälsare och försöker leva tillsammans med Honom och för Honom, då sker det något. Gud är verksam i sin Kyrka, Gud är verksam i våra liv. Kanske är det då egentligen tilltron till det, som behöver förnyas hos oss kristna. Att frimodigt tro att Gud än idag möter oss i mässan, hör och svarar på bön, är närvarande där ”två eller tre är samlade” i hans namn, talar genom sitt Ord, är verksam när vi lever i kärlek gentemot människor runtomkring oss, visar sig genom vårt vittnesbörd och genom våra liv. Jesus Kristus är ju uppstånden, också idag ger Han sin Ande!
I den bemärkelsen handlar lärjungaskapet, och detta att gå tillbaka till källorna idag om att upptäcka att källorna håller, ger friskt och levande vatten och kraft till ett liv som kristen och människa idag!
Då finns det hopp, också för Kyrkan idag! Även på en tisdag…