Dag 3: Neopentakostaler – den karismatiska väckelsen i de historiska kyrkorna

Detta märkliga ord betyder egentligen ungefär: Nya pingstvänner. Det används ibland för det som skedde när olika personer tog emot den helige Ande på samma sätt som i pingstväckelsen fast i de protestantiska/reformatoriska kyrkorna. En förgrundsgestalt i de sammanhangen var fr. Dennis Bennett, präst i episkopalkyrkan i USA.

dennis-bennettNeopentakostalerna: Den andra ”vågen”
I Dennis Bennetts fall så var han en rätt så högkyrklig anglikansk präst som fick uppleva att bli fylld av Anden, och blev en av ledarna för hela den karismatiska rörelsen i USA.

Hans fall är nog egentligen rätt så ”typiskt” för karismatisk förnyelse. Han började undervisa om andedop, om tungotal, om nådegåvorna och drev denna undervisning. Därför fick han inte längre vara kvar på sin tjänst i St. Marks, Van Nuys, Kalifornien, utan hamnade i Seattle, där han började undervisa och människor fick del av samma upplevelse.

Det som skedde var att människor från helt vanliga episkopala, presbyterianska och lutherska kyrkor upplevde samma sak som i pingsförsamlingarna, och rörelsen vann insteg i de klassiska reformatoriska kyrkorna. Egentligen kan vi kanske också säga att detta är det starka ekumeniska draget i den karismatiska väckelsen och förnyelsen. Människor från många olika kyrkor och samfund, som historiskt inte kunnat komma överens, fann ändå en gemenskap i den Helige Ande och i en ny erfarenhet, att bli uppfyllda av den Helige Ande och få ett nytt driv i sina liv som kristna genom den. Detta skedde med högkyrkliga anglikaner, lågkyrkliga lutheraner, presbyterianer och senare också med romerska-katoliker.

Oasrörelsen kan på ett sätt sägas vara ett exempel på detta, med sin betoning på att verka inom Svenska Kyrkan, och sitt fokus på evangelisation och enhet mellan kristna.

Kommentera