Det är något speciellt med kyrkan. Den finns inte till för sin egen skull. Kyrkan som organisation är inte ett självändamål, tvärtom så är det något utmärkande med kyrkan att hon inte finns till för sin egen skull utan för världen runtomkring. I min serie bloggar om kyrkans framtid så är detta nästa steg som jag vill lyfta fram: vår kallelse är inte oss själva utan andra, de som ännu inte är med!
Här kallas vi att följa Jesus Kristus, som sökte upp oss medan vi var utanför. I honom helas ”vi och dem”, för Jesus kallar oss in i en nya gemenskap!
Detta är kyrkans själ som vi inte får tappa bort!
Jesus säger i evangeliet för imorgon:
Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva.” (Johannesevangeliet 6:51 SFB)
Jesu fokus ligger på detta, ge nytt liv, andligt liv, frälsning! Tappar vi detta, kyrkan som missionsrörelse?
Jag tror att vi på nytt måste låta detta gripa oss: Jesus vill människors liv och frälsning! Vill vi det? Vill vi det vi ber om i Herrens bön om Guds rikes ankomst?
Här tror jag vi behöver fundera, söka Gud och ta Jesu egna ord och exempel på allvar!