Tim Chester och Steve Timmis skriver alltså om en kyrklig reformation, i sin bok ”Total Church”. Kyrkan skapas av evangeliet, men är också en del av evangeliet. De har med följande citat av John Stott som jag själv tycker är brilliant:
The church lies at the very centre of the eternal purpose of God. It is not a divine afterthought. It is not an accident of history. On the contrary, the church is God´s new Community. For his purpose, conceived in a past eternity, is not just to save isolated individuals and so perpetuate our loneliness, but rather to build his church, that is, to call out of the World a people for his own glory.
Koinonia
Kyrkan är en del av budskapet, en del av Guds plan med den här världen. När kyrkan och församlingen beskrivs i nya testamentet så används olika ord för att beskriva det, men ett begrepp som är centralt, som Chester och Timmis lyfter fram, är koinonia. De skriver:
The New Testament word for Community is koinonia, often translated by the now anaemic word ”fellowship”. Koinonia is linked to the words ”common”, ”sharing”, ”participation”. We are the community of the Holy Spirit (2Corinthians 13:14) in community with the Son (1 Corinthians 1:9): sharing our lives (1 Thessalonians 2:8), sharing our property (Acts 4:32), sharing in the gospel (Phillipians 1:5; Philemon 6) and sharing in Christ´s suffering and glory (2 Corinthians 1:6-7; 1 Peter 4:13). The collection of money by the Gentile churches for the poverty-stricken church in Jerusalem is an act of koinonia (Romans 15:26; 2 Corinthians 9:13). Our community life is celebrated and reinforced in ”communion” where we participate (koinonia) together in the body and blood of Christ: ”Because there is one loaf, we, who are many, are one body, for we all partake of the one loaf” (1 Corinthians 10:16-17).
Gemenskap, eller koinonia, är alltså ett nyckelbegrepp i hur vi ska förstå livet som kristen. Infogad i gemenskap med den Helige Ande, i Jesus Kristus: utifrån denna nya gemenskap med Gud och varandra delar vi livet med varandra. Märk väl att de materiella inte är undantaget, vi delar gemenskapen och vi delar våra tillgångar på olika sätt. Vad innebär då detta i praktiken? Här kommer ett exempel:
Imagine a young couple, Bob and Mary, who are involved in a local congregation. Mary gives birth to Twins. Bob and Mary are now facing the prospect of trying to cope with babies who constantly need feeding and changing. In the first model, juggling the church ball alongside the new family responsability becomes impossible. Bob and Mary decide they will have to forget being involved in church activities on anything more than a minimal level for quite some time. So they take a unilateral decision to absent themselves from much of church life.
In the alternativ model, it is not only Bob and Mary´s issue when the babies are born. It is an issue for the whole church. The congregation takes on some of the responsability because their identity and Life is that of persons -in-Community. So perhaps a couple of people go around early each morning to bath the babies so Bob and Mary can have time together over breakfast. Orsomeone offers to take Bob to work for a few months so that on the way Bob can sleep in or read his Bible, or they can pray together because Bob is not getting much chance to do these things at home. Bob and Mary may not be as involved in the church meetings, but ther are more involved than ever in the life of community.
Chester och Timmis tanke om hur kyrkan ska leva, är att det handlar om det konkreta, verkliga, vardagliga livet som ska delas. Evangeliet levs ut i gemenskapen med andra, någon offrar tid för någon annan, eftersom man tillhör samma kropp, Kristi kropp, och är ”in community” med varandra. Det andliga livet i gudstjänsten och det vardagliga livet är så att säga inte olika rum i församlingens liv, utan hör ihop. Älskar vi vår broder eller syster, så kallar det både till förbön och aktiv, praktisk hjälp!
Gospel intentionality
De menar att undervisningen i församlinge följaktligen inte bara handlar om söndagens eller cellgruppens/bönegruppens undervisning, utan det som undervisas hör ihop med det som levs ut i vardagens församlingsgemenskap. Lärjungaträning/undervisning sker alltså dels när man läser Bibeln tillsammans, men kanske i lika hög grad när man står och diskar upp efter fikat/kvällsmaten tillsammans. Delandet av livet är lika formerande som själva undervisningen. Jesus och lärjungarna hade både vardagsgemenskap, gudstjänstgemenskap, undervisning och bön. Kyrkan gestaltar alltså evangeliet i sitt liv, så att de kyrka som lever evangeliet i sin gemenskap också förkunnar evangeliet genom församlingens undervisning OCH liv.
Detta sammanfattar de i ett uttryck: att leva med gospel intentionality, med avsikt att dela evangeliet. Detta kan levas ut av en ”nykristen” liksom av en som varit kristen länge. Var och en som fått del av evangeliet kan ge något vidare, och i varje situation, att hjälp någon som är sjuk, att erbjuda skjuts, att passa barn handlar om att medvetet söka leva och dela evangeliet.
Denna kyrkovision vidareutvecklar de sedan i boken ”Everyday Chruch” som är ett Bibelstudium över 1 Petrusbrevet. De visar hur församlingen levde gemensamt, och uppmuntras av Petrus att leva i denna gemenskap som har sin identitet i evangeliet och lever ut evangeliet. Detta, menar de, är en del av att bemöta den nygamla situationen att leva i ett mångkulturellt samhälle. Trotts allt så var ju den miljö som den kristna kyrkan växte fram i och tog över ett mångreligiöst samhälle som hade många olika trossystem, läror och kulter vid sidan av varandra, där de kristna levde som främlingar, men där de uppmuntras att leva ut sin tro, att frimodigt ”leva och förkunna evangeliet”!
En avslutande tanke
Chester och Timmis menar att gemenskapen som en del av budskapet behöver uppvärderas, därför förespråkar de en cellkyrkomodell, små grupper av kristna som lever församlingens liv, firar gudstjänst i hemmen, ber och läser Bibeln, delar gemenskapen i gudstjänsten och vardagen. Allt detta går inte rakt av att överföra på ett svenskakyrkligt sammanhang, men det är intressant att funder över vad begreppen ”koinonia” och ”gospel intentionality” kunde få betyda i det sammanhang du är? Jag tror personligen att Chester och Timmis har rätt i att koinonia är en del av evangeliet och att gospel intentionality är en god modell för lärjungaskap idag. Så hur ser det ut för mig? För oss? Vad saknas i gemenskapen? Hur kan vi rusta varandra för att ”leva ut evangeliet” eller ”leva med evangelisk avsikt”?
Ett avslutande citat från Chester och Timmis:
Ordnari life, gospel intentonality
Major events have a role to play in church life, but the bedrock of gospel ministry is low-key, ordinary, day-to-day work which often goes unseen. Most gospel ministry involves ordinary people doing ordinary things with gospel intentionality.
Själv uppfattar jag detta som både utmanande och inspirerande.
Jag blir varm om hjärtat när jag läser detta. Det här är drömmen för mig, att få tillhöra en församling som genom gemenskap lever ut sitt lärjungaskap. När jag bodde på Nya Zealand, som jag gjorde i nästan 30 år) så tillhörde jag just en sådan församling inom den Anglikanska Kyrkan. Så när jag kom tillbaka till Sverige och började gå i kyrkan här, blev jag förtvivlad, första gången jag gick, åkte jag hem i tårar. Här pratar vi inte med varandra sa alla ryggarna. Ingen mötte mig i porten och sa välkommen, ingen hälsade, ingen sa hej då. Det är bättre nu, men det har tagit 15 år!!!
Vid St Marks i Carterton var man del av familjen när man kom första gången, någon tog mig in i kyrkan, någon satt ner vid min sida och efteråt tog mig vid handen och ledde mig ut till kyrkkaffet (varje söndag) . Jag blev inbjuden till allt som finns att göra inom kyrkan.
Jag vet att det är annorlunda i en kyrka som bara har råd att ha en anställd och alla andra är voluntärer. Men vilken känsla av familj. Winifred (1.40 lång!) tvättade allt altarlinne, Evelyn höll reda på vem som behövde vad i byn och i församlingen och alla nyinflyttade hittade en kaka eller en gryta på trappen. Hennes kök var som en häxas, kokande grytor och syltburkar. En familj hade hand om trädgården runt kyrkan, en grupp gjorde blommorna, en grupp låste upp och låste kyrkan varje dag, en grupp städade. Vi satt barnvakt åt dem som behövde en stund eller helg för sig själva, vi städade hemma hos någon som kanske inte kunde just då, hembesök, läsning, sjukbesök. ALLT!. Vi älskade verkligen varandra och det var aldrig någon som tyckte man gjorde för mycket eller för litet. Man gjorde det man kunde. Bönegrupper och bönekedjor, bibelstudier, alphakurser, Via de Cristo kurser och t.o.m matlagningskurser. Vilken familj man del av!!!!
Jag tror inte, JAG VET att kyrkan mår bra av att vara i en riktig gemenskap, som når utanför kyrkans väggar och utanför gudstjänsttiderna.
Härlig beskrivning av St Marks!
Jag tror vi behöver be och arbeta mer och mer på det sättet!