Efter att ha predikat två gånger idag om mötet mellan jungfrun Maria och Elisabet, vilken förebild Maria är och hur mycket lovsång och tillbedjan av ”den Gud som griper in”. Några av dessa texter utgör ju en viktig del av tidebönerna. De ger oss en viktig ledtråd eller undervisning i kristen bön.
Sakarias lovsång ”Välsignad är Herren Israels Gud” vid Johannes Döparens födelse:
Hans far Sakarias fylldes av helig ande och talade profetiska ord: »Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet. Han reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeter, frälsning från våra fiender och alla som hatar oss. Han visar barmhärtighet mot våra fäder och står fast vid sitt heliga förbund, den ed han svor vår fader Abraham: att rycka oss ur våra fienders hand och låta oss tjäna honom utan fruktan, rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar. Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom. Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet. Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.« (Lukasevangeliet 1:67-79 B2000)
Sakarias välsignar Gud, Herren som gripit in i världen. Och sonen Johannes skulle bana vägen för denna frälsning. Dels alltså tacksamhet och ära till Gud, dels glädje över hans egen sons roll i sammanhanget: att vittna om soluppgången från höjden.
Denna lovsång bes varje morgon i tidebönen Laudes. Särskilt mäktigt tycker jag slutet är:Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet. Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.
På vesperns bön ber vi istället med jungfrun Maria, också ur kapitel 1 i Lukas:
Då sade Maria: »Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.« (Lukasevangeliet 1:46-55 B2000)
Maria verkar se sig själv som liten, men är glad och lovsjunger Gud för att han sett till hennes ringhet/enkelhet. Och hon ser sin stor roll trotts sin ringhet, men hon ser den utifrån Guds möjligheter, hans kraft att gripa in, upprätta sitt rike, störta det starka och använda det ringa.
Sedan avslutas dagen med Nunc dimitis, Symeons lovsång i templet när han ser Jesus:
»Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.« (Lukasevangeliet 2:29-32 B2000)
Alla tre sångerna handlar om Frälsaren! Och vi ser det tydligt i Symeons lovsång: Det handlar om Jesus! Att ha sett Guds Frälsning. Då är han redo att dö i frid!
Jag älskar detta: Det handlar om Huds Frälsning i Jesus Kristus, och dagen, livet får så att säga ”be in” eller ”andas” Bibelns sanningar.
God has promised it and we pray to bring it about! R Tice
I Jesus säger Gud sitt stora ja till oss, när vi ber så tar vi emot detta i våra liv!