Det pågår alltså ett arbete med Svenska Kyrkans Kyrkohandbok. För den som är osäker på vad Kyrkohandboken är så är det den bok som innehåller gudstjänstordningarna för de gudstjänster som firas i Svenska Kyrkans församlingar. Det gäller alltså högmässan och söndagenshvudgudstjänst, hur dopgudstjänster, vigslar och begravningar går till, konfirmationer, bikt, sockenbud(nattvard hemma för den som är sjuk), kort sagt hela gudstjänstlivet. Det spelar alltså rätt så stor roll hur det går. Det påverkar gudstjänstförsamlingen som träffas för att möta Jesus och fira gudstjänst på söndagar, det påverkar dem som dyker upp lite då och då, vid dop eller begravningar och så vidare. Då hur är det? Hur går det? Förslaget har varit ute på remiss och nu arbetas det med att ta in kritiken och forma förslag för beslut… Eller?
Två sorters kritik
Nja, det verkar väl gå sådär med det. Det har framkommit en hel del kritik mot förslaget i sig och mot arbetssättet för att arbeta fram ett nytt förslag, alltså ta in kritiken, lyssna, omvärdera och i vissa stycken göra om.
Den första kritiken handlar alltså om sakinnehållet i förslaget till ny Kyrkohandbok. Kritiken har rört sig om olika saker: Böners formuleringar, användning av teologiska modeord(som exempelvis ”brustenhet”), rent språkliga kommentarer på formuleringar men också(vilket för min del har varit en tyngre och viktigare kritik) att det teologiska innehållet inte självklart har varit ett uttryck för vår bekännelse, exempelvis det s k inklusive språket om Gud, att han så lite som möjligt ska kallas Fader, Herre och så vidare, eller att nattvardsbönerna inte på ett tydligt sätt(i alla fall vissa av dem) inte har gett uttryck för den lära vår kyrka har om nattvarden, nämligen att Jesus Kristus själv är närvarande i brödet och vinet så att det inte bara symboliserar Jesu Kropp och blod, utan faktiskt är Jesu Kristi kropp och blod(i enlighet med Jesu egna ord: ”detta är min kropp”). Listan kan göras längre, vissa frågor är viktigare än andra, men den här sortens kritik har framförts.
Den andra sorten har mer fokuserat på hur processen har gått till. Bristen på tydlighet med hur processen ser ut, med hur kritiken tas till vara och hur man går vidare har varit rätt så stark. Det tydligaste har gällt musiken i Kyrkohandboken. Ett exempel på detta har ni här, där de olika organisationer som på olika sätt varit en del av arbetet med Kyrkohandboken satt ned foten och egentligen säger att läget är ohållbart. Det är en kritik mot modellen. Kanske kan man formulera det så här: vad spelar det för roll att ha en arbetsgrupp om de inte i egentlig men kan påverka innehållet i slutprodukten? Om principiella frågor inte kan och får diskuteras? Om de som är med i arbetet mest känner sig som en gisslan som ska ge viss legitimitet åt ett arbete, men utan att egentligen påverka?
Tidskriften evangelium och Sofia Lilly Jönsson har också skrivit bra om detta här, här och i Svenska Dagbladet här.
Frågan är för viktig för att schabblas bort!
Frågan om hur våra församlingar ska kunna fira sina gudstjänster är väldigt viktig. Det som blir normerande för Svenska Kyrkans gudstjänstliv, det är ett uttryck för vår bekännelse, vår tro och vår lära. Det kan inte behandlas på det här sättet.
Jag sitter inte inne med något facit på hur detta ska göras, hur situationen ska lösas, men några saker tycker jag är tydliga:
1. Strunta i deadlinen. Redan har tidsfristen för arbetet skjutits upp åtminstone två gånger. Det viktiga är inte att få fram en ny Kyrkohandbok snabbt, utan att dess innehåll blir bra, teologiskt, stilistiskt, musikaliskt och praktiskt.
2. Back to basics. Jag menar att vi behöver börja om med hela arbetet. De teologiska riktlinjerna behöver arbetas om. Kanske vore det inte så dumt med ett nytt bekännelsearbete som under 1980talet. Vi har en tydlig bekännelse, lära och tro. Jobba igenom den på nytt. Hur uttrycks detta som vi fått ta emot idag?
3. Var mån om att olika traditioner tas till vara, inte bara ”inneideologier” i Kyrkans hus i Uppsala. I Kyrkohandboken -86 var det tydligt att olika nattvardsböner exempelvis kom från olika traditioner. Likriktning är inget självändamål. Svenska Kyrkans handbok för gudstjänst livet måste fungera i alla de olika sammanhang som finns i vår kyrka. Då räcker det inte med ett smalt spår för en modern liberal tradition. Ett exempel är att se på Church of England som samtidigt jobbar på olika fronter, man vill låta anglokatolikerna blomstra samtidigt som man driver Missionshaped Church och Fresh expressions. Ta därför in kompetens bredare: aKFs missalens arbete, eller Oasrörelsen, EFS och ELM, representanter på bredare front för både högkyrkliga och lågkyrkliga, och redovisa varför människor är med och hur de får påverka. Men grunden i allt detta är faktiskt det teologiska arbetet med bekännelsen. Har vi en gemenskap i den, så måste kanske konformiteten i hur gudstjänsten utformas inte drivas lika hårt?