Här kommer några tankar på Tacksägelsedagen, utifrån den evangelietext vi läst idag i Sätila och Ubbhult.
Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud. (Matteusevangeliet 15:29-31 B2000)
Något sticker ut i de här verserna! Jesus är uppe på berget, och folk kommer till Honom. Men fundera lite på följande: vad är det egentligen för folksamling? Jo trasiga människor, stöttade av friska, som kommer till Jesus! På berget…
Det ligger en viss satsning i det! ”Vi tar med pappa/mamma/brorsan/kusinen/grannen kollegan till Jesus, Han kan hjälpa.”
Detta är en fin bild av kyrkan, för oss idag att lära av!
Dels är det en undervisning i tro! Ta med den som är sårad till Jesus! Där Guds Son är så helas och upprättas människor.
Men det är också en undervisning i hur en kristen gemenskap bör fungera! Bär varandra till Jesus, även grannen eller kollegan eller familjemedlemmen som inte tror! Jesus är ju Gud som griper in! Då är det värt att bära någon till Honom!
Tänk ändå vilken satsning, att bära någon som inte kan gå, upp för ett berg, eller någon som är blind som måste ledas steg för steg.
Här är en stor del av visionen för en församlings liv! En samling människor som bär varandra och andra, som inte är en del av församlingen till Jesus, och som tillber och lovsjunger Gud när människor blir helade och frälsta av Honom!