Är det en bra idé?

Som min hundrade bloggpost tänkte jag skriva lite om en gnagande tanke med förslaget till ny handbok för svenska kyrkan…

Jag har i mina funderingar gått och tänkt på vad det är som stör mig med det nya handboksförslaget, men inte riktigt kommit till rätta med vad det är som är det grundläggande problemet för mig. Varför gillar jag det inte?
Det har faktiskt varit lite svårt att komma till rätta med detta, men nu tror jag att jag tankemässigt har börjat närma mig vad jag uppfattar vara grundproblemet. Här är några tankar om vad det inte är:
– Det är inte att det är nytt! Jag gillar själv mycket av den gudstjänstförnyelse som kommit i olika kretsar, så det handlar inte om att det är något nytt per se.
– Det är inte heller musiken i sig som stör mig, även om det inte är min ”cup of tea”. Snarare gillar jag den tanke som en kollega i prästämbetet uttryckte, och kanske fler med honom: ”Lås texterna och släpp musiken fri”, alltså låt texten vara det normerande, som utgör den svenskkyrkliga ordningen, sedan kan musiken få skifta utifrån talanger och olika traditioner.

Vad är då problemet? Problemet är att kyrkan lär det hon ber, lex orandi – lex credendi, ”som vi ber så tror vi”. När jag alltså läser och utvärderar försksordningen så är det detta som måste vara huvudsaken: Är detta ett gott och adekvat uttryck för svenska kyrkans tro, bekännelse och lära?
Den övergripande frågan kan inte vara: Känns det rätt, eller tror vi att folk i allmänhet gillar detta, utan snarare: Är detta ett gott uttryck för ”den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga”?
Följande citat(som också återfinns i en tidigare bloggpost) ur den augsburgska bekännelsen tycker jag är talande för den intention som måste finnas när vi sätter mallen för hur svenska kyrkan ska fira gudstjänst:
”Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den icke innehåller något, som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt denna är känd genom de gamla författarna.Under sådana förhållanden döma de obilligt, som fordra, att vi skola betraktas som kättare. Hela meningsskiljaktigheten gäller några få missbruk, som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna. Även om beträffade dem någon olikhet skulle förefinnas, skulle det anstå biskoparna att visa så mycken mildhet, att de på grund av den bekännelse, som vi nu uppläst, fördroge de våra, då ju icke ens de gamla kyrkoordningarna (canones) äro så stränga, att de fordra samma religiösa bruk allestädes; de religiösa bruken ha icke heller någonsin varit lika i alla kyrkor. Och hos oss bibehållas i stor utsträckning noggrant de gamla bruken. Ty det är en falsk beskyllning, att alla yttre former för gudsdyrkan och alla kyrkans gamla ordningar hos oss skulle utrotas. Men det är en allmän klagan, att vissa missförhållanden voro förknippade med allmänna religiösa bruk. Då dessa icke utan kränkning av samvetet kunde gillas, har på vissa punkter rättelse skett.”

Vad uttrycker alltså de föreslagna gudstjänstordningarna? Jag menar inte att de genomgående uttrycker sådants som inte finns i den helga skrift, eller kyrkan som hon är känd hos de gamla författarna, men att det snarast skett en försvagning i vårt tilltal till Gud, och vårt mottagande av Hans tilltal. Ett dogmatiskt loci(huvudämne) skulle kunna vara synden och frälsningen, som ju är ett genomgående tema i Bibeln och i kyrkans bekännelse, både i de ekumeniska trosbekännelserna och i de specifikt lutherska bekännelserna. Här kommer ett utdrag ur augsburgska bekännelsen igen artikel II-V:

”II. Om arvsynden
1] Vidare lära de, att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, 2] och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den helige Ande.

3] De fördöma pelagianerna och andra, som förneka, att arvsynden är synd, och för att förringa den ära, som tillkommer Kristi förtjänst och hans välgärningar, påstå, att människan genom förnuftets egna krafter kan rättfärdiggöras inför Gud.

III. Om Guds Son
1] Vidare lära de, att Ordet, det vill säga Guds Son, antagit mänsklig natur i den saliga jungfrun Marias liv, 2] så att de två naturerna, den gudomliga och den mänskliga, oupplösligt förenade i personens enhet, äro en enda Kristus, sann Gud och sann människa, född av jungfru Maria, verkligen pinad, korsfäst, död och begraven, 3] för att han skulle försona Fadern med oss och vara ett offer icke allenast för arvskulden, utan även för alla människornas verksynder. 4] Han nedsteg *ock* 1 till dödsriket och uppstod i sanning på tredje dagen, uppsteg därefter till himmelen för att sitta på Faderns högra sida och regera i evighet och råda över alla skapade varelser, helga dem, som tro på honom, 5] i det att han sänder den helige Ande i deras hjärtan, vilken skall leda, trösta och levandegöra dem samt försvara dem mot djävulen och mot syndens makt. 6] Denne Kristus skall ock i uppenbar måtto igenkomma till att döma levande och döda, o.s.v. enligt den apostoliska trosbekännelsen.

IV. Om rättfärdiggörelsen
1] Vidare lära de, att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, 2] när de tro, att de upptagas i nåden och att synderna förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. 3] Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, Rom. 3 o. 4.

V. Om predikoämbetet
1] För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, 2] vilken hos dem, som höra evangelium, 3] frambringar tron, var och när det behagar Gud. Det vill säga, att det icke är för vår förtjänsts skull, utan för Kristi skull som Gud rättfärdiggör dem, som tro, att de för Kristi skull upptagas i nåden. *Gal. 3: För att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden.*

4] De fördöma vederdöparna och andra, som mena, att den helige Ande kommer till människorna utan det utvärtes ordets förmedling genom deras egna förberedelser och gärningar.”

Synden och frälsningen från synden är alltså huvudteman, och synden är framför allt ett problem i relation till Gud. Detta kan jämföras med exempelvis niceanska trosbekännelsens formulering att Jesus, Guds Son blev människa, genom den helige Ande av jungfru Maria för vår salighets skull, alltså för att göra oss saliga, vilket vi följaktligen inte är i oss själva, eller att dopet är ett dop till syndernas förlåtelse, eller att vi i den apostoliska trosbekännelsen bekänner vår tro på syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.
Det kristna huvudärendet, det verkliga evangeliet är evangeliet om syndernas förlåtelse utifrån vad Jesus har gjort, om hur människan i tro tar emot det och bli rättfärdiggjort. Det är grunden för församlingens gudstjänst, för ett kristet liv, för mission och evangelisation och för engagemang i diverse samhällsfrågor.

Nu menar jag att detta är försvagat i försöksordningen, och jag menar att det då leder till ett ganska stort innehållsmässigt tapp. Är alla syndabekännelser/böner om förlåtelse ett gott uttryck för vår tro, bekännelse och lära? Nej, jag tror inte det. Jag menar att det behöver finnas frihet att formulera sig på lita olika sätt, och lyfta fram olika dimensioner av synden och dess konsekvenser, men håller verkligen alla de alternativ som uttryck för detta? Jag tror inte det. Vi jämför artikel II i augsburksa bekännelsen, artikeln om arvsynden, och därmed syndens grunläggande problem, med några av försöksordningens böner om förlåtelse:

Synden är alltså en verklighet, som skiljer oss från Gud, som alla människor föds med, som gör att vi saknar fruktan för Gud och förtröstan på honom, som ger ett begär till det onda, som är en sjukdom i oss som slutligen leder till evig död. Den kan bara botas genom Jesus Kristus. Jämför då detta med:

”bön om förlåtelse 2
f: Den synd jag delar,
den synd jag bär ansvar för
bekänner jag.
I tro på Guds kärlek,
i närvaro av Kristus,
i tillit till Andens liv.”

eller

”bön om förlåtelse 4
f: Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.”

Jag menar att detta är ett försvagande och ibland ett helt felaktigt tal om vad synd är och att de därmed blir svåra att använda som syndabekännelse. Huvudproblemet vad gäller synden är ju att den skiljer mig från Gud och att den är en sjukdom i mig som leder till döden.

Ja! Frälsningen får också sociala konsekvenser, den påverkar min roll i samhället, den ger mig en ny gemenskap, till och med en ny familj, i församlingen, men den är framför allt ett helande av relationen till Gud och av syndens konsekvenser: Löftet om evigt liv istället för den eviga döden.

Kanske låter detta lite dramatiskt, men jag menar att detta är kyrkans huvudärende och nya böner om förlåtelse måste innebära ett bekännande av min synd och en bön att Gud skall förlåta mig för Jesus skull.

Frågan som jag alltså brottas med är: får det som är kyrkans huvudärende förbli hennes huvudärende också med en ny gudstjänstordning? Annars bör den här reformen inte antas…

In Christ alone