Har precis börjat läsa Joseph Ratzingers a k a Benedikt XVI bok Jesus från Nasaret – Från dopet i Jordan till Kristi förklaring.
Alltid roligt att läsa böcker som sätter igång tankarna. En av de grejer som är häftigt är det här med hur olika delar i Skriften har olika lager. Jesus undervisar i Bergspredikan om vad livet som lärjunge betyder. Lärjungarna beskrivs som de fattiga i, de som stiftar fred och så vidare, och samtidigt är detta inget mindre än en beskrivning av Jesus själv. Han utblottade sig, avstod från allt och kom till världen som ett hjälplöst barn, han är fridsfursten osv.
Benedikt skriver:
Den som uppmärksamt läser denna text blir medveten om att saligprisningarna liksom på ett fördolt sätt framställer Jesu inre biografi, likt ett porträtt av hans gestalt. Han som inte har någon plats där han kan luta sitt huvud(Matt 8:20), är den i sanning fattige. Han som kan säga om sig själv: ”Kom till mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk av hjärtat”(Matt 11:29), han är den i sanning saktmodige. Han är den renhjärtade som ständigt ser Gud. Han är fridsstiftaren, han är den som lider för Guds skull. I saligprisningarna framträder själva Kristi hemlighet, och vi kallas genom dem till gemenskapen med Kristus. Men just på grund av deras förborgade kristologiska karaktär är saligprisningarna också en vägvisare för kyrkan. Hon måste i dem känna igen sin förebild och anvisningar för efterföljden, som berör var och en av de troende i enlighet med hans eller hennes särskilda kallelse bland kallelsernas mångfald.
Jesus visar alltså sig själv och leder sin kyrka, också genom saligprisningarna!
Jesus hjälp mig att se dig i ditt Ord och kunna tro och följa dig! Amen!